– Psykisk ohälsa är så stigmatiserat. Genom att vara öppen med mina erfarenheter hoppas jag kunna hjälpa andra i samma situation, förklarar Ulrika Windolf när vi möts över en kopp kaffe på Babettes i Linköping.
– Jag har lovat mig själv att inte skämmas, fortsätter hon.
Hösten 2012 såg allt ut att gå Ulrika Windolfs väg, åtminstone utifrån. Hon studerade på Musikhögskolan, släppte ett hyllat debutalbum ("The Perfect Line") och hade många inbokade spelningar.
– Men själv mådde jag allt sämre, ingenting var roligt och en morgon tog det bara stopp. Jag klarade inte ens att gå upp ur sängen.
Så småningom fick hon diagnosen utmattningsdepression, men därefter väntade en stundtals tröstlös kamp för att få rätt vård.
– Det är oerhört jobbigt att inte bli trodd. Att vara tvungen att kämpa och stå på sig när man är som allra svagast.
Så här i efterhand kan hon se att det var en lång process som ledde fram till utmattningsdepressionen.
– Jag har väl alltid varit "duktig flicka", velat bli omtyckt och tagit på mig för mycket.
I 20-årsåldern började hon få problem med panikångest.
– Jag blev orolig och generad i sociala sammanhang. De mest vardagliga situationerna, framförallt med personer jag kände, blev väldigt ångestladdade. Att fika med vänner, gå på stan, bjuda hem folk. Rädslan och oron över att stöta på någon jag kände och att det skulle märkas att jag var nervös gjorde att jag undvek att gå på stan till exempel.
– Men jag förstod inte att det faktiskt handlade om social fobi, utan skämdes och höll det för mig själv. Tänkte att jag som har det så bra borde ju vara tacksam och glad...
I stället för att söka hjälp kämpade hon vidare. Ignorerade symptomen, fokuserade på att lyckas med sin musik och flyttade till Stockholm med målet att bli musikproducent.
– Men trots att det gick så bra mådde jag inte bättre, tvärtom. Och till slut orkade jag inte kämpa emot längre...
Ulrika Windolf hoppade av Musikhögskolan, lämnade Stockholm och slutade med musiken. Hon återvände till Linköping och fick så småningom ett jobb inom äldreomsorgen.
– Det kändes tryggt och skönt. Både Stockholm och musiken var så starkt förknippat med ångest och prestation. Och på äldreboendet insåg jag att det är med människor jag vill jobba.
Med hjälp av antidepressiv medicin och terapi kom livsglädjen sakta men säkert tillbaka. Nu är Ulrika Windolf tillbaka i Stockholm och läser till sjuksköterska. Än har hon inte bestämt sig för någon inriktning, men psykiatri ligger bra till.
– Jag tror att erfarenheter som mina är viktiga för att komma till rätta med bristerna inom psykiatrivården. Om man inte är akut självmordsbenägen är det alldeles för svårt att få hjälp.
Lusten till musiken har också återvänt. Men nu är inte karriären viktigast utan just lusten.
– Jag har ingen plan eller strategi – jag gör det jag tycker är roligt och som får mig att må bra.
Och precis så är det med nya låten "Twentyfive". Den har sakta vuxit fram. Först bara som en känsla – därefter musik och så småningom text.
"I'm not satisfied even though
the chemicals rescue me
cause I thought life
would be so much more
than this fight against
your own thoughts.
And they say
oh, carry on you must try
so much harder
oh, carry on you're not
living your life
you're not 25 forever"
– Det har varit lite som terapi. Jag hade aldrig kunnat skriva så när jag var mitt uppe i min depression. Och om jag kan hjälpa andra med min musik så betyder det väldigt mycket för mig.
Ulrika Windolf har redan hunnit få mycket positiv respons på sin nya låt. Just genom att vara öppen och ärlig, tror hon själv.
– Psykisk ohälsa är mycket vanligare än man tror och inte lär det bli bättre när man ser vilka hysteriska prestationskrav speciellt unga människor har på sig i dag. Nu kan jag ju se att orsaken till att jag pressade mig själv så hårt var att bli älskad – inte för den jag var utan för det jag presterade.
Hur mår du nu?
– För det mesta mår jag väldigt bra, men inte alltid. Jag har en lägre stresströskel än innan jag blev sjuk och jag får fortfarande ångest ibland. Men nu har jag verktyg att hantera den.
– Och även om det kanske låter konstigt så skulle jag inte vilja vara utan den här tiden – jag har utvecklats och lärt mig mycket. Men jag vill inte vara med om det igen!