Triss i formgivare på museet

Till utställningen på Östergötlands museum har konstintendenten Stefan Hammenbeck bjudit in två levande, äldre formgivare och en som gick ur tiden 2008.

– Ja, vi borde naturligtvis haft en utställning med Sigvard Håkanson mycket tidigare, medan han levde, säger Stefan Hammenbeck.

Sigvard Håkanson var inredningsarkitekt och möbelformgivare som gjorde många stora jobb åt offentliga institutioner, som landstinget. Praktiska, vackra, stapelbara stolar, men också lite vildare skapelser, som betongstolen "Tango" som finns i utomhusmiljö både i Trädgårdsföreningen och på Vasavägen i Linköping. Hans sammanträdesbord kunde ha en liten rand under skivan, något att i smug hålla sig i på trista möten. På utställningen finns också den ironiska, extremt smala bokhyllan för nordisk kvinnolitteraturhistoria. Med plats för fem böcker.

– Sigvard var försynt och kunde inte göra reklam för sig, berättar hans änka Kristina Håkanson, men han ville alltid ha en liten knorr på det han gjorde.

I nästa sal visas glaskonstnären Milan Vobruba, som driver egen hytta och atelje i Gusum sedan 1978. När Sovjet invaderade hans hemland Tjeckoslovakien 1968 insåg han att han var tvungen att fly, för att kunna arbeta fritt. Han kom till Sverige utan nåt, hamnade i flyktingläger och fick sen 10 månader som formgivare på Rejmyre glasbruk. Det gav den start han behövde i sitt nya hemland. Med tiden blev han frilans och kunde mer och mer gå över från att designa bruksglas till att ägna sig åt fri glaskonst.

– Om man vill vara intressant måste man hitta sitt eget språk, säger Milan Vobruba nu när vi tittar ut över hans verk i Dahlgrensalen.

Milan Vobruba har också uppfunnit en egen teknik, kallad aleppo-tekniken, där en sammansättning av metaller ger en erupsion på glaset och en mycket speciell struktur.

– Ja, jag har både studerat kemi och experimenterat och verkligen kämpat för att få fram den, säger han.

Han har ställt ut över hela världen, från Spanien till Australien och USA och sitt gamla hemland Tjeckien, där han nu återigen är ett stort namn.

– Han är nästan mer känd utomlands än här i Östergötland, säger Stefan Hammenbeck.

I en sal i den permanenta konstsamligen strax intill har de ordinarie konstverken fått maka på sig, medan keramikern Amie Stålkrantz givits fritt spelrum. Hon har valt att bygga upp en ateljé i ena ändan, medan många av hennes keramikskulpturer från olika tid syns i resten av rummet. Däremot just inga av hennes koppar och andra bruksföremål som hon också gjort genom åren.

– Jag ville inte ha det så pretentiöst och gärna lite annorlunda, med nåt som händer, så jag tog hit mitt arbetsbord, säger Ami Stålkrantz som inte ställt ut på länsmuseet förut.

Hon har "suttit i karantän", eftersom hennes man Gunnar Lindqvist först var intendent och sedan i en andra omgång museichef här fram till 1995.

– Men nu var det verkligen dags, säger Stefan Hammenbeck.

Amie Ståhlkrantz drev keramikverkstaden i Gamla Linköping i 50 år, fram till 2008.

– Jag har Gamla Linköping att tacka för mycket, säger hon, där fick jag en publik och en inkomst för att överleva och medan jag satt och gjorde kaffemuggar och annat småtjafs så kunde jag tänka på mina större projekt.

Hur blir det i sommar, nu kan du väl inte jobba, när ditt bord är här?

– Jodå, ha ha, jag har fler bord.

"3 formgivare" på Östergötlands museum öppnar söndag 14/4 kl 14 och pågår till 17 augusti.