Det var Correns kulturredaktör Åsa Christoffersson som för ett drygt år sedan kom med förslaget: Klart att den folkkära poeten och Nobelpristagaren Tomas Tranströmer ska ha en egen plats i Linköping. Han bodde ändå i staden under några av sina viktigaste år – när han bildade familj, arbetade som psykolog på Roxtuna-anstalten och samtidigt hann skriva poesi, med ett konkret verk – samlingen ”Klanger och spår” från 1966.
Kommunens namnberedningsutskott fångade bollen, och redan i somras klubbades beslutet: det namnlösa torget framför Stifts- och landsbiblioteket skulle hädanefter få heta Tomas Tranströmers plats – helt enligt förslaget.
– Det är fantastiskt roligt, förstås, att Linköpings kommun nappade på förslaget, och så snabbt också. Tomas Tranströmer är en poet på högsta nivå, men samtidigt folklig och talar till människors känslor, säger Åsa Christoffersson.
På fredagseftermiddagen, lämpligt nog på poetens födelsedag – han skulle ha fyllt 85 år den 15 april – är det dags. En nyfiken skara människor har samlats framför huvudingången för att höra kommunens kulturdirektör Karin Olanders berätta om hur Åsa Christofferssons idé slog an i kommunen ”där idéer blir verklighet”, och hur hon nu hoppas att namnet ska skänka inspiration till Linköpingsborna.
– Kanske kan Tomas Tranströmers plats påminna oss om att komma lite djupare, möta oss själva och ställa in skärpan, säger hon.
För pompan och ståten står Linköpings skolmusikkår som framför musik med Linköpingsanknytning. Och så skådespelaren Mats Huddén som ger röst åt flera av Tomas Tranströmers mest älskade dikter – om valv efter valv som öppnar sig, om den hissade Haydnflaggan och om den bok som någon somnade ifrån men som fortfarande är uppslagen.
Emil Åkerö från Linköpings guideklubb får avsluta invigningen med en Tranströmer-vandring – något som förhoppningsvis ska bli ett återkommande inslag i miljöerna kring biblioteket.
Allt bevittnas av hustrun Monica och dottern Emma Tranströmer, och särskilt den sistnämnda är tydligt tagen.
– Det är sentimentalt förstås, och lite sorgligt. Det är ju pappas födelsedag i dag. Men det är så roligt att ni i Linköping uppmärksammar honom, säger hon.
Emma Tranströmer är precis som lillasyster Paula född i Linköping, och har starka minnen från uppväxten där trots att hon flyttade bara några år gammal.
– Inga från själva staden, men från Roxtuna. Den lilla vägen till affären som jag cyklade med trehjulingen, den väldiga friheten man har som barn, bärbuskarna i trädgården. Det här känns som ett sätt att knyta ihop säcken, säger hon.
Monica Tranströmer nickar instämmande. Och är särskilt nöjd med kopplingen till biblioteket, även om det nuvarande är byggt långt efter att familjen lämnade Linköping.
– När vi bodde här och Tomas stretade på med de ungdomskriminella, vilket var intensivt och ansträngande, hade han sin tillflykt i konserterna här i stan, men framför allt biblioteket. Det var hans flyktväg. Om han på den tiden hade fått veta att han skulle få en plats uppkallad efter sig hade han blivit otroligt förvånad, säger hon.
Monica Tranströmer poängterar hur viktiga åren i Linköping var. Första halvan av 60-talet var en omvälvande tid för både henne och maken.
– Han förenade ett pressande arbete med ungdomskriminella med att bilda familj, och jag blev en väldigt ung mor. Det var en stor start på vårt långa äktenskap.
Vissa hävdar att Tomas inte trivdes i Linköping och att det därför är fel att ge honom en plats här?
– Arbetet var ett heltidsarbete samtidigt som han började bli en hårt arbetande poet. Att han lämnade handlade inte om flykt eller vantrivsel utan om att rädda poesin. Tomas hade varma känslor för Linköping och han har skrivit flera dikter om Östergötland. Man skulle kunna göra en liten antologi!