Kvällen inleds med en dryg timmes framträdande där Pelle Björnlert (fiol), Johan Hedin (nyckelharpa) och Erik Pekkari (durspel och cittra) kopplar samman dåtid och nutid. Det är främst folkmusiktraditionen från Östergötland och Småland som de intresserar sig för.
– Det blir mycket gammalt material. En del har hämtats från notböcker från 1700-talet och början av 1800-talet, annat är sånt som har traderats fram till våra dagar. Det blir också en del nykompositioner som vårt gäng har gjort, säger Pelle Björnlert på telefon från folkhögskolan i Gamleby där han arbetar som lärare på folkmusiklinjen.
Ingen musik finns i ett vakuum, och invävt i de östgötska och småländska folkmelodierna finns kopplingar till barocken. Det har Pelle Björnlert och Johan Hedin bland annat uppmärksammat på skivan ”Silfver” från 2012, inspelad i samarbete med två barockmusiker.
– När man närmar sig folkmusiken från senare halvan av 1700-talet är det mycket som liknar barocken vad gäller klang och melodik, säger Pelle Björnlert.
Till skillnad från vad man kan tro så är det inte så enkelt att allmogen bara härmat musiken från samhällets övre skikt.
– Det där är en väldigt lång historia som det går att prata mycket om, men lite kort kan man säga att det nog har gått åt båda hållen under olika perioder. Ibland har influenserna letat sig upp från de folkliga skikten till de övre klasserna, andra perioder har det varit tvärtom. I många fall handlar det om samma melodier som klätts i lite olika dräkt, beroende på i vilka sammanhang man spelat dem. Inom barocken var ensemblerna större, medan det inom folkmusiken mest handlade om solo-, duo- och triospel, säger han.
Efter trions konsert rensas stolarna bort och dansen tar vid.
– När vi spelar för sittande publik så jobbar vi mer med arrangemangen. I dansmusik är rytmen a och o. Då lirar man låtarna mera rakt av och försöker få till ett bra sväng.
På programmet står det som lite lättvindigt brukar kallas gammaldans, alltså polskor, schottis, valser och hambo.
– Dansmusik är väldigt kul. Förutom att man inspireras av medmusikerna så får man ju också impulser från dansgolvet. Om vi märker att folk inte tänder på en viss musik, som till exempel vals, så spelar vi lite mindre av det, och kanske mer av något annat. Det är ett roligt samspel.