Therese Vinterbarn Ekström vill visa för andra kvinnor som kan känna igen sig i att vara högkänsliga att det är en styrka, snarare än en svaghet.
Therese är född och uppvuxen i Linköping. I dag bor hon i Staffanstorp, men hon återvände till sin hemstad för att hålla sin konstutställning. Hon arbetar främst med tusch när hon skapar sina bilder, som kan karaktäriseras som fotorealistisk stil. Motiven hämtar hon från sitt liv som mamma, dotter och kvinna.
– Jag visste tidigt att jag ville hålla på med någonting konstnärligt, så jag flyttade från Linköping till Stockholm efter studenten för att börja på fotoskolan Kulturama. Jag är alltså utbildad fotograf i grunden. Sedan tog jag några konstutbildningar, och därefter började barnen komma och då fick jag pausa min utbildning och börja jobba. Men jag höll hela tiden på med konsten samtidigt som jag var mamma, säger hon.
Hon har haft flera ställningar, men det här var första gången hon ställde ut på Skylten.
Therese Vinterbarn Ekströms utställning heter Hantera mig varsamt, och ett centralt verk är en sammanställning av böcker där hon har skrivit tankar och känslor som ska symbolisera hennes inre väsen.
– Det kändes extra fint, eftersom jag var här som tonåring och gick på konserter. Det var riktigt härligt att vara tillbaka och se att det fortfarande fanns så himla mycket kultur i huset. Jag minns hur jag som fjortonåring upptäckte hardcoren här, gick på punkkonserter, blev vegetarian, straight edge och feminist.
– Att ställa ut här betydde jättemycket. Det kändes som att knyta ihop säcken. Det finns så mycket minnen där. Det var ju den bästa tiden i ens unga år, när man började formas som människa. Mycket från den tiden har stannar kvar hos mig, jag är fortfarande vegetarian liksom.
Therse Vinterbarn Ekströms utställning består av målningarn, väggkonst, skulpturer och porslinkonst.
Kan du berätta lite om vad det är vi ser i din utställning?
– Javisst, utställningen handlar om att vara högkänslig. Jag har alltid fått höra att det är negativt att vara känslig, och jag har undrat varför jag känner så mycket, varför jag ältar så mycket. Med tiden har jag lärt mig att det är ett typ av personlighetsdrag och har valt att göra det till något som är mitt. Det finns en sjuk styrka i det. Min känslighet har hjälpt mig genom jättemycket, och jag vill visa det. Min konst är en typ av självporträtt, en iscensättning av mig och mina känslor. Det stora verket på väggen är hela mitt väsen, mina tankar och känslor. Det är både mörkt, naivt, och simpelt. Det här verket byggs ju bara på också. Förra året var det hälften så stort som nu, så det kommer bara att växa.
"Livet rymmer mycket mer om man vågar vara ärlig mot sig själv och om man stannar upp och funderar över vad man själv kan behöva. Efter den här vernissagen kommer jag att vara jättetrött, till exempel, men det är okej", säger Therese Vinterbarn Ekström.
Pratar vi tillräckligt mycket om känslighet?
– Jag tror att vi har börjat göra det, men vi kan göra mer... Och se vilken styrka vi har i det! När man hör, ser och känner väldigt mycket så minns man ju väldigt mer också, och får en ödmjukhet mot andra.
Varför har känslighet en negativ konnotation?
– Det beror väl på patriarkala strukturer. Om en man är känslig så benämns kanske han med feminina beskrivningar, men varför skulle femininitet vara något negativt?
"Det är förresten bara män som har frågat varför nagellacket är avskalat i målningarna, medan alla kvinnor har i stället har sagt 'Det är så det ser ut på mig också!'", säger Therese Vinterbarn Ekström.
Kan du berätta om skapandet av bilderna?
– De stora tuschteckningarna är original allihopa, de är mina händer, och de består av flera lager av tusch. De tar flera månader att skapa. De stora här heter "Den trötta konstnärsmamman" ett och två. Den lilla i mitten heter "Kramper" och handlar om förra året när jag hade jättemånga utställningar, men jobbade samtidigt och var mamma hemma. Till slut orkade jag inte riktigt. Dessa tavlor symboliserar den tröttheten, men att man fortfarande försöker. Det avskalade nagellacket säger mycket om att det inte finns tid. Det symboliserar lite dagens kvinna.