Gemensamt för några av landets mest berömda serieskapare är att de inledde karriären i hemmagjorda serietidningar. Liv Strömquist, Mats Jonsson och Henrik Bromander har alla begått sina seriedebuter i egenutgivna fanzines. Ett fanzine kan kortfattat definieras som en oberoende, ickekommersiell och egenproducerad publikation. De följer nästan alltid en given estetisk mall: dubbelvikt A5-format, häftad i ryggen med två illasittande nitar och kopierade i svartvitt i begränsad upplaga. Tryckplats är sällan något annat än kopiatorrummet på en förälders arbetsplats.
Även Linköping har satt avtryck i historien om svenskt fanzineskapande. Den mest detaljerade förteckningen över alla kända seriefanzines som getts ut i Sverige är Fanzine-index 2001, sammanställd av förläggaren Ingemar Bengtsson tillsammans med serieskaparen Gunnar Krantz. Linköpings första bidrag till den växande fanzinescenen hette Sefloklin och publicerades av den idag avsomnande lokalavdelning till Seriefrämjandet i Linköping. Sefloklin gavs ut i nio nummer 1977–1981 med en upplaga mellan 200 och 250 exemplar. Utöver amatörserier innehöll fanzinet även intervjuer med aktuella personer från seriernas värld, såsom Bamses skapare Rune Andréasson eller tidningen Fantomens chefredaktör Ulf Granberg.
Tongivande i Sefloklin var Lars Törngren som parallellt med sitt uppdrag som ordförande för Linköpings Seriefrämjande också hade ett finger med i produktionen av flera fanzine vid denna tidpunkt. Det fanns en särskild anledning till det. Törngren hade nämligen köpt en egen tryckpress. Driftigt av en yngling som knappt hunnit lämna tonåren, men det verkar inte ha varit särskilt lönsamt. I det sjätte numret av Sefloklin konstaterar Törngren att det varit en veritabel förlustaffär att trycka fanzines.
Inte heller hjälpte det, om vi får tro en notis i det nionde numret, att alldeles för få i 013-området stödköpte Sefloklin. Samma nummer uppmanar läsare till att ”låna” fem extra exemplar av Sefloklin för att, likt dagens jultidningsförsäljare, avyttra i närområdet. Pengarna kunde därefter läggas i ett kuvert tillsammans med eventuellt osålda nummer och skickas till redaktionen. Hur framgångsrikt initiativet var finns det få uppgifter om, men ett troligt svar står att finna i att det inte blev några fler nummer av Sefloklin.
”Tyvärr läste jag inte Sefoklin,” erkänner Thomas Fels, ”Den var ju inte helt lätt att få tag på”. Han borde annars tillhöra målgruppen. Under det tidiga 1980-talet inleder han sin alltjämt pågående seriekarriär som en av landets mer aktiva fanzineskapare. Istället för Sefoklin slukade han amerikanska superhjälteserier från DC Comics och Marvel. Fels läsvanor i pojkrummet i Ekholmen präglade också innehållet i hans första fanzine. Blott 14 år gammal gav han tillsammans med en kamrat ut det första numret av Megaton 1982) fylld med pastischer på superhjälteserier, särskilt Justice League och Avengers. Mellan 1982 och 1988 publicerades ett nytt nummer av Megaton årligen.
– Vi tyckte att det vi gjorde var jättebra, nu i efterhand tycker jag att det inte alls var bra [skratt]. Kvalitén var jättelåg men vi var så entusiastiska och tänkte att ju fler superhjältar vi klämmer in desto bättre.
Nya intryck från alternativa serietidningar som Galago eller förlaget Epix utgivning innebar en riktningsförändring i Fels serieskapande. Han slog sig samman med en annan idog fanzineskapare, närkingen Peter Danielsson, och publicerade det första numret av Madcap (1989-90) där humorserier varvades med surrealistiska äventyrsserier.
– Det blev bara två nummer, men jag lyckades höja kvalitén ganska rejält. När det andra numret av Madcap kom ut recenserades det i Bild & Bubbla [Seriefrämjandets tidskrift] av Ingemar Bengtsson som skrev något i stil med att ”det är såhär ett fanzine ska göras”. Då blev man lite stolt.
Parallellt med Madcap inleder Fels ett samarbete med en yngling vid namn David Liljemark från Karlstad som senare kommer att etablera sig som en av Sveriges mer framstående alternativa serieskapare. Tillsammans ger de ut två fanzine som båda är parodier på etablerade serietidningar. Den första hette Karlson! (1989) som över åtta sidor skojade friskt med serietidningen Larson!, om än inte värre än att delar av innehållet sedan publicerades i Larson!. Efterföljaren fick namnet MAGNUS karlson! (1990) och bestod av karikatyrer på innehållet i äventyrsserietidningen Magnum Comics.
Lever du fortfarande gott på inkomsterna från dina fanzines?
– Jajamen, du har förstått helt rätt [skratt]! Nej då, jag jobbar som fritidspedagog och lärare.
En annan Linköpingsson som parallellt med Fels slog sig fram på den alternativa svenska seriescenen under 1980-talet var Mikael Frennesson. Och han gjorde det med en egen nisch. Frennesson anses nämligen ha bidragit till ett ökat intresse i Sverige för serier från Belgien och Frankrike genom sitt fanzine Splasch. Splasch var ett fanzine med texter om serier snarare än fyllt med serier. Det var också kryddat med intervjuer. Enbart de två första numren innehåller intervjuer med två av serievärldens giganter, belgaren André Franquin (Spirou, Gaston, m fl), och fransmannen Jean Giraud även känd under artistnamnet Moebius (Bluberry, L’Incal, m fl). Det gavs ut i tre nummer 1981–1982, för att därefter ta ett uppehåll fram till 1992 då ytterligare tre nummer såg dagens ljus.
Utöver det pånyttfödda Splasch och några av Fels samarbeten gör Linköping lite väsen av sig under det 1990-tal som i antologin Fanzinerad från 2005 annars beskrivs som fanzinens guldår i både omfattning och kvalité. Ett undantag är Per Valsingers Superkillen från 1994 som är en superhjälteparodi tecknad i en säregen närmast naivistisk stil. Till skillnad från de flesta andra superhjältar är inte Superkillen begåvad med endast en superkraft, han är välsignad med dem alla. Lite som Stålmannen, Gröna Lyktan och Captain America i en och samma kropp, men utan deras osvikliga pliktkänsla mot sitt kall.
Humorn framkommer i Superkillens ointresse för att sätta sina extraordinära krafter i allmänhetens tjänst. Med en personlighet som starkt påminner om en trulig tonåring väntar Superkillen ständigt in i det sista innan han räddar dagen med minsta möjliga kraftansträngning. Idag driver Valsinger en klädbutik i centrala Linköping och det är i den han tar emot.
Varför började du göra fanzines?
– Det var väl mest som en kul grej. Jag har alltid ritat och så men ser mig inte som någon stor serieskapare.
Superkillen fick visst genomslag i så måtto att den nådde utanför fanzinescenen. I strippform publicerades serien under ett par år regelbundet i Örebro-Kuriren och studenttidningen Filosofen från Linköpings universitet. Även om det aldrig blev något mer nummer av Superkillen fortsatte Valsinger att teckna strippar fram till 2002.
Varför slutade du att teckna?
– Dels var det ingen som längre tvingade mig att göra den. Superkillen gick förehållandesvis länge i Filosofen och även när de bytte chefredaktör brukade de höra av sig för att säga att de ville att serien skulle fortsätta i tidningen. Men det blev ofta så att jag tecknade strippen samma morgon som det var deadline för att jag hade glömt bort det. Jag fick hafsa ihop något vilket i och för sig var lite av seriens karaktär.
I väntan på Superkillens eventuella återuppståndelse har en annan serieskapare från Linköping, Mikael Hammarberg, säkerställt att intresserade läsare kan stilla sin aptit genom att ge ut samlingsfanzinet The Best of Superkillen från 2018. Hammarberg är också ett lokalt hopp när det kommer till fortsatt östgötsk närvaro inom svensk fanzineutgivning. Han har precis släppt sitt senaste fanzine, Blandband, vilket är det 14:e i ordningen sedan debuten 2016. Att han skulle bli serietecknare stod klart tidigt och en förebild fanns i närheten.
– Min mamma och Thomas Fels mamma var vänner så vi var över hos dem ibland när jag var barn. Mamma berättade för Thomas som är nio år äldre att jag också gillade att teckna. Han gav mig alla nummer av sitt fanzine Megaton.
Hammarberg verkar i en tradition av självbiografiska serier som litteraturvetaren Nina Ernst, i sin avhandling Att teckna sitt jag, beskriver som en genre som vuxit sig stark i Sverige sedan slutet av 1990-talet. En styrka med ett tecknat jag är att det blir lättare att också belysa svåra minnen och erfarenheter menar Ernst.
Hammarbergs fanzines är ett gott exempel. Avklätt och innerligt får läsaren ta del av hans kamp mot sociala fobier, en skör hälsa och hur såren från mobbningen på skolgården fortsatt präglar hans vuxna liv.
Ensamhet och vemod har varit dominerande teman i dina serier hittills. Känner du dig ensam?
– Nja, jag vet inte. Inte så att man är en solokvist men det hör väl ihop med måendet. Jag är på gott och ont något av en nostalgiker så saker från förr hänger i. Jag tänker också att det är bra att få ur sig det man bär på för att det förhoppningsvis ska kännas bättre någon gång. Samtidigt blir jag väldigt glad när folk säger att de känner igen sig i mina serier.
Hur är känslan att vara ensam i Linköping om att ge ut seriefanzines idag?
– Trist, men gött [skratt]! Jag gillar Linköping väldigt mycket och har till och med LKPG tatuerat på armen. Jag är en stolt Linköpingsbo så det känns kul att få representera staden på något sätt. Men det vore kul om fler här började göra serier.