Elis Montverde Burrau är 32 år och har gett ut fyra diktsamlingar och två romaner. Han kanske är allra kändast som panelmedlem i "Cyklopernas land".
Rakt ovanför Babettes Kafferi ligger ett litet bibliotek smyckat av kors och ikoner som tillhör Johannesakademin, en liten kristen studieförening som hyr lokalen av kaféet. Men i samband med de olika kulturevenemangen används biblioteket som loge för gästerna och just den här kvällen ska rummet fyllas med poeter. Nu är det dock bara jag och en poet, Elis Montverde Burrau, här. Om några timmar ska han framföra sina dikter på Babettes kulturscen, men just nu äter han kaféets vegoburgare. Den är god, säger han, även om han hoppats på entrecôte, som han brukar äta inför sina framträdanden.
– Det är första gången jag är i Linköping. Jag gick och letade efter något ruttet, underbart, av ideella krafter drivet, litteraturkafé. Och så kommer jag in här nere (till Babettes reds. anm.) och så är det Michelin-stämning på personalen. Jätteglad för det såklart, men förvånad. Det kanske säger något om mina fördomar om Linköpings kulturella kapital, säger Elis Montverde Burrau.
Nej, han kanske inte vet allt om Linköping. Enligt honom själv är staden för honom 50 procent Lars Winnerbäck ("min mamma injicerade mig med Winnerbäck från tidig ålder") och 50 procent Fredrik Strage. Och Christopher Garplind förstås, vars kulturprogram "Cyklopernas land" Elis Montverde Burrau medverkar i regelbundet. Det är nog i "Cyklopernas land" som gemene man känner igenom honom ifrån, men den insatte vet att Elis Montverde Burrau är en av de mest framstående och profilerade poeterna i Sverige de senaste tio åren. Med åren har han också blivit en samlingsgestalt för den moderna, ironiska poesin. En sorts ledstjärna för unga poeter i vardande. Och under sommaren har han fått klä skott när en poesidebatt har klätt kultursidorna.
Panelsamtal efter poesiuppläsningen på Babettes kulturscen.
Från vänster Joel Halldorf, Daniel Boyacioglu, Aya Kanbar och Elis Montverde Burrau.
Allt började med att Svenska Dagbladet gjorde ett reportage, ett sorts nedslag bland dessa nya unga poeter i Stockholm och en uppläsning som anordnades på Café Opera. Reaktionerna lät inte vänta på sig; Är Elis Montverde Burrau och hans efterföljare bara coola killar från Södermalm? Eller bidrar de med att göra poesin sexig igen? Debatten gjorde att intresset för poeterna blossade upp, varpå tidskriften Vi Läser åkte till SoHo House i Stockholm för att kartlägga den nya rörelsen och döpte den till "coola skolan".
– Det är en väldigt imbecill debatt från början för den handlar inte om poesin, de som har skrivit reportagen har uppenbarligen inte läst poesin. Men det är väl kul att folk skriver om strömningar och jag hade blivit upprörd om folk hade skrivit om de här unga poeterna, som inte har publicerat en bok, utan att nämna mig. För det är klart att jag har en plats i det, säger Elis Montverde Burrau och menar att det inte finns någon enhetlig rörelse bland poeterna.
– Det enkla svaret är: naturligtvis finns inte den "coola skolan". Men det är också väldigt kul att Vi Läser, vars målgrupp är författarkryssningar med Lena Andersson, försöker göra den sortens kartläggning utifrån en kväll på SoHo House. Jag kan inte rå för att jag under tio års tid har skrivit bäst och coolast poesi i Stockholm och Sverige, men det är väl jättekul för de här "barnen" (de unga poeterna reds. anm.) att bli indragna i en poesidebatt. Debatten var idiotisk men innehöll väldigt många bra poeter.
Poeten Elis Montverde Burrau läser en enda, 20 minuter lång, dikt.
Uppmärksamheten till hans person under debatten har påverkat honom. Han upplever sig blivit en projektionsyta och dragplåster i en debatt han inte velat vara med i.
– Jag har mått väldigt dåligt i år, du kan fråga min fru. Det här skulle vara ett mellanår för mig och så kommer Lyra Ekström Lindbäck med en text om att "de unga sexiga poeterna är varken sexiga eller roliga" och så är det en bild på mig, även om texten inte handlar om mig. Expressen vet detta, men de använder sig av mig för att jag är ett clickbait. Jag har varit väldigt bitter över detta. Nu mår jag bra, men det har varit ett hemskt år.
Joel Halldorf, poesikvällens konferencier och moderator, kommer in i biblioteket med aftonens övriga poeter, Daniel Boyacioglu och Aya Kanbar. Jag tar fram kameran för att få några porträtt på Elis Montverde Burrau till den här texten.
– Det hade varit fin att få med ikonerna bakom Elis, säger Joel Halldorf skämtsamt.
– Det vill jag också! kontrar Elis Montverde Burrau, innan han tar på sig sina solglasögon, drar upp luvan över huvudet och tar en stor tugga av hamburgaren ("Ta hur många bilder du vill nu").
Poeten Elis Montverde Burrau: "Jag bestämde mig när jag var ung och sjuk, anorektisk, att jag aldrig skulle gå med på att porträtteras på ett sätt som jag inte vill."
Poeten Elis Montverde Burrau inför framträdandet på Babettes Kafferi.
"Det är första gången jag är i Linköping. Jag gick och letade efter något ruttet, underbart, av ideella krafter drivet, litteraturkafé. Och så kommer jag in här nere (till Babettes reds. anm.) och så är det Michelin-stämning på personalen."
Poeten Elis Montverde Burrau åt en vegoburgare innan han uppträdde på Babettes kulturscen. Han hade hoppats på entrecôte.
"Jag har mått väldigt dåligt i år, du kan fråga min fru. Det här skulle vara ett mellanår för mig och så kommer Lyra Ekström Lindbäck med en text om att "de unga sexiga poeterna är varken sexiga eller roliga" och så är det en bild på mig, även om texten inte handlar om mig."
Elis Montverde Burrau om Bruno K. Öijer: "Jag är att jag är väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt imponerad av hans integritet, av hans persona, av sättet han poserar. Jag tycker att han är en väldigt bra posör. För mig är att vara posör något av det vackraste man kan vara."
Är det viktigt för dig med det estetiska?
– Jag vill bara inte se tjock och ful ut. Det är väldigt många människor som inte fattar det estetiska. Jag bestämde mig när jag var ung och sjuk, anorektisk, att jag aldrig skulle gå med på att porträtteras på ett sätt som jag inte vill. Herregud, varför skulle jag det? Tror du Bruno K. Öijer hade gått med på det?
Linköpingspoeten Bruno K. Öijer slog igenom i mitten av 1970-talet då hans generation av unga poeter stod upp mot kulturetablissemanget. I ett känt klipp från Rapport den 3 oktober 1974 kommenterar en 23-årig Öijer att Svenska Akademien har delat ut nobelpriset i litteratur till två av sina egna ledamöter; Eyvind Johnson och Harry Martinson.
– Jag skiter i Svenska Akademien. Jag är inte intresserad av utbrunna ljus. Jag är inte intresserad av elefantkyrkogårdar, säger Bruno K. Öijer i klippet.
Vad har du för relation till Bruno K. Öijer?
– Tvärtemot honom är jag intresserad av utbrunna ljus. Hade jag varit Bruno när Harry Martinson och Eyvind Johnson fick nobelpriset hade jag haft mer sympati för dem. När jag började skriva så kände jag ett oerhört motstånd mot Brunos poesi. Då var det ett köttberg som man jobbade emot och inte riktigt gav en chans. Men det jag kan säga är att jag är väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt imponerad av hans integritet, av hans persona, av sättet han poserar. Jag tycker att han är en väldigt bra posör. För mig är att vara posör något av det vackraste man kan vara. Posör, karikatyr, persona, you name it. Det är väldigt snyggt. Jag älskar den där dokumentärfilmen när han går runt i en tom lägenhet och sätter upp dikter på väggarna och spelar in en skiva där han sjunger "terror" 500 gånger. Det är tusen gånger mer intressant än dikterna han har släppt i böcker de senaste 20 åren. Jag respekterar dem också, de talar bara inte till mig, säger Elis Montverde Burrau.
Du har fått se ikoniska poeter som Bruno K. Öijer och John Cooper Clarke (som Elis turnerat med under hösten) åldras med sin poesi. Hur kommer det se ut för dig när du är i den åldern?
– Jag står i ett vägskäl. Jag har lagt en bra grund, jag är 32 år och har gjort fyra diktsamlingar och två romaner. Om Gud vill kommer det en diktsamling till nästa år och den kommer vara min bästa hittills. Men efter det är jag beredd på att försvinna i tio år och framtiden får utvisa om det finns en anledning för mig att fortsätta. Det finns inget självändamål att hålla på med poesi. Jag gör det för att jag har något att säga och när jag inte har något att säga så kommer jag sluta och börja riva biljetter på en barnteater igen. Jag var Sveriges bästa publikvärd på Stadsteatern i Skärholmen mellan 2008 och 2014. Jag har inga illusioner om någonting. Jag gör det jag kan med det jag har. Än så länge har ingen dött.
Elis Montverde Burrau går upp på scenen med uppfälld parkashuva och en ICA-kasse i handen. Han drar upp en lunta med utskrivna papper och börjar läsa en enda lång dikt i 20 minuter. Varje A4 han läst klart låter han falla ner på golvet, till slut står han i ett hav av vita ark.
Samtalet kommer in på Gud, tro och helighet. Han senaste bok heter "Ironi för änglar" och som en följd av det kom flera av intervjuerna i samband med boksläppet att handla om just dessa ämnen. Han berättar att han bestämde sig för att han tror på Gud, att någonting måste få betyda någonting, något måste få vara heligt men säger att den snarare handlar om ett sorts "magiskt tänkande" och inte om ideologi. Vissa har pekat på en sorts motsättning mellan den ironi Elis Montverde Burrau blivit så känd för och rädslan för att ta saker på allvar, men det är en invändning han har svårt att förstå.
– För mig är ironin helig och det allvarligaste som finns för mig. Den har räddat mig så många gånger. Det är svårt att prata om ironin utifrån andra människors definition av det, för deras definition är inte att ironin är helig. Vi kommer från två olika håll och då kan vi inte förstå varandra.
Det är dags att avsluta, om en halvtimme ska den första poeten gå upp på scenen i den tidigare baptistiska kyrksalen.
Vad tycker du om att uppträda med din poesi?
– Åtta av tio gånger är det jätteroligt. Men det är jobbigt att bestämma vad man ska ha på sig.
Hur tänkte du med dina klädval i dag?
– Jag testade olika slipsar, kostymer och kavajer och så kände jag bara att allt blev fel. Känner du till artisten Lawrence? Frontman i banden Felt och Denim. Han har skrivit årets bästa bok "Street-Level Superstar: A Year With Lawrence" och jag är väldigt inspirerad av honom. Han går alltid runt med huva, keps och solglasögon. Så jag körde den stilen på tåget hit och jag blev nästan utslängd i Norrköping för att jag stod i bistron och drack öl. Det är klart att om jag går klädd så här så kollar ju folk mycket mer på en jämfört med om jag bara hade haft kostym och slips. Det var nog det mitt undermedvetna ville egentligen – ta massa plats. Jag hade lyckats med min outfit. Det hade varit så skönt att bli utslängd i Norrköping. Då hade jag fått min entrecôte i stället för den här vegoburgaren.
Ungefär en timme senare har kyrksalen fyllts med människor, minst hälften av publiken är kring 20 år. När Elis Montverde Burrau äntrar lokalen viskar mina bänkgrannar till varandra; "där är Elis". Det är inte något snack om vem som är stjärnan här i kväll, även om det är med någon sorts skräckblandad förtjusning. För det finns något oberäkneligt, en sorts medfödd provokatör, i Elis Montverde Burrau.
Efter att Aya Kanbar tagit emot ovationer för sin läsning går Elis Montverde Burrau upp på scenen med uppfälld parkashuva och en ICA-kasse i handen. Han drar upp en lunta med utskrivna papper och börjar läsa en enda lång dikt i 20 minuter. Varje A4 han läst klart låter han falla ner på golvet, till slut står han i ett hav av vita ark. Vissa skulle kanske säga att det finns något poserande över det hela. Det är något av det vackraste man kan vara.