På väg mot Ordfronts förlag på Södermalm passerar jag Andreaskyrkan där ett stort citat på ytterväggen lyder ”Var inte rädda”. Det känns lite ironiskt när man just ska träffa landets skräckförfattare nummer ett. Men samtidigt blir min första fråga än mer självklar.
Varför vill du skrämmas?
– Det jag skriver ska kännas som en fysisk upplevelse. Det måste inte vara just rädsla egentligen, men eftersom jag själv är förtjust i skräckgenren och det är det jag kan, så blir det så.
Vi har kryssat oss fram mellan bokkartonger och skrivbord in i ett litet konferensrum, där det första som händer är att ljuset slocknar. Det visar sig vara en trasig propp och snart skingras skuggorna. Fram träder en vänligt leende John Ajvide Lindqvist klädd i svart T-shirt och gladröda jeans. Innan intervjun är över har han både sjungit för oss och fått mig och fotograf Carolina att skratta högt otaliga gånger. Inte så konstigt kanske, under tolv år turnerade han land och rike runt som stå upp-komiker.
– Det är den där direktkontakten med publik och läsare som lockar. Då försökte jag få folk att skratta, nu skräms jag i stället. Skräcklitteratur och för den delen även skräckfilm handlar ju om att möta döden under kontrollerade former. Det är den kicken man får som lockar.
"Låt den rätte komma in"
John Ajvide Lindqvist slog igenom med dunder och brak med vampyrromanen ”Låt den rätte komma in” 2004. Berättelsen som utspelas i Stockholmsförorten Blackeberg, där John Ajvide själv växte upp, är filmatiserad i både Sverige och Hollywood. Men genomslaget var oväntat.
– Ja, det var helt osannolikt. Jag hade blivit refuserad så många gånger och hade faktiskt redan hunnit skrivit färdigt nästa bok ”Hanteringen av odöda”.
Sedan dess har John Ajvide Lindqvist skrivit en rad romaner, noveller, pjäser och filmmanus. Nu senast ”Himmelstrand”, en skräckberättelse om några människor som plötsligt förflyttas från en vanlig svensk campingplats till ett öde landskap. Kortklippt grönt gräs så långt ögat når och en evigt blå himmel. Fyra husvagnsekipage mitt ute i ingenstans.
– Jag ville undersöka vad som händer när människor förlorar allt och livet ställs på sin spets, förklarar han.
Här finns bland andra bönderna Olof och Lennart, uppkallade efter två centerledare, och deras katt Maud (förstås!). Ett före detta fotbollsproffs, hans utseendefixerade fru och deras docksöta dotter. Men Mollys guldlockiga hår och blå ögon döljer en allt annat än gullig personlighet. Vad var det egentligen som hände i Brunkebergstunneln när hon som liten blev kvar där i sin barnvagn...? Och vilka är skepnaderna som rör sig ute på de ändlösa slätterna?
Gillar monster
Liksom Stephen King spinner John Ajvide Lindqvist berättelser kring personer läsaren lär känna och bryr sig om.
– Det spelar ju ingen roll hur detaljerat man beskriver det slemmiga monstret om man inte bryr sig om människorna som det ska äta upp. Det är därför jag alltid först hittar människorna, vilka de är, hur de förhåller sig till varandra och hur de ser på sitt eget liv. Det är där berättelsen börjar leva.
– Då kan man ju tycka att jag bara skulle kunna skildra människor utan att ha en massa obehagligheter, men då vet jag inte vad som skulle driva handlingen framåt. Dessutom tycker jag ju om monster och människans förhållande till dem. Och människans förmåga att vara monster och monstrens mänsklighet.
Hyllar Peter Himmelstrand
En lika central roll i boken som de övergivna människorna och den krypande skräcken har svensktoppsmusiken. Romanens soundtrack är en ändlös räcka schlagerhits. ”Alla har glömt” med Towa Carson, Björn Skifs ”Det blir alltid värre framåt natten”, ”Hambostinta i kortkort” med Mona Wessman – alla med Peter Himmelstrand som upphovsman. Den produktive schlagerförfattaren har inte bara namngivit John Ajvides nya roman, han dyker även upp som en liten bikaraktär.
– Boken är en hyllning till honom. Han dog 1999 och är oförtjänt bortglömd. Nästan alla de bästa schlagertexter från 60- och 70-talen är hans. Smarta, roliga och med oväntade vändningar och ämnesval.
Har du någon Himmelstrand-favorit?
– Helt klart ”Så här börjar kärlek” med Agnetha Fältskog och Björn Ulvaeus. Den borde blivit en klassiker. Har ni hört den?
Vi ser förmodligen lite tveksamma ut för det är nu John Ajvide Lindqvist stämmer upp i sång: ”Här går vi tillsammans, för fem timmar sedan så visste jag inte ens du fanns”.
Och visst känner vi igen den romantiska duetten från1970, när vi får höra den.
– Jag sjöng en bit häromdagen också när min litterära skylt i Blackeberg invigdes, berättar han. Om hur farligt det är att gå med i bokklubbar...
Palmemordet nästa
”Himmelstrand” är första delen i en planerad trilogi, där nästa bok ska handla om Palmemordet.
– Brunkebergstunneln återkommer, den ligger ju nära mordplatsen. Och en del av det som händer i första boken får sin förklaring.
John Ajvide Lindqvist arbetade tre år med ”Himmelstrand”.
– Det är ovanligt länge, men den bakomliggande mytologin tog lång tid att komma på. Jag är väldigt nöjd med att jag lyckades ro i land det storslagna anslaget. Det är nog min häftigaste bok hittills.
Den bästa tycker han är ”Lilla stjärna” – den som slutar med en blodig massaker på Allsång på Skansen. Ännu en svensk och folklig idyll som John Ajvide skoningslöst krossat i sina böcker. Jessica Gedin kallade honom Liemannen i Lönneberga i SVT:s litteraturmagasin ”Babel”.
– Ha ha, ja det var riktigt bra.
Kommer du att skrämma slag på Bokens dag-publiken i Linköping?
– Nejdå, försäkrar han. På scenen vaknar stå upp-komikern i mig. En lite sömnigare variant kanske, men ingen behöver vara rädd.