– Jag håller ju på att planera mitt gradvisa återtåg från konstens tiljor, förklarar Sven Wollter när vi träffas på Stora teatern i Linköping dit han just anlänt med skådespelarbussen från Norrköping där han bor under spelperioderna. Om bara en dryg timme ska han klä sig i den specialsydda röda yllekostymen och göra ännu en magnifik entré som Rolf Swedenhielm senior.
– Jag hade redan tänkt på att avsluta mitt skådespelarliv med att spela på de teatrar som betytt något för mig. Så det passade ju utmärkt att Pontus Plaenge från Östgötateatern ringde och frågade om "Swedenhielms".
Det var nämligen på Stadsteatern Norrköping-Linköping, som det hette då, som den unge Sven Wollter fick sitt första fasta engagemang som skådespelare. Året var 1961, teaterchefen John Zackarias och debutpjäsen "Så tuktas en hustyrann" med bland andra Margreth Weivers och Bertil Nordström i ensemblen.
– Jag var här i tre år, fick göra stora roller och lärde mig massor. Det blev min språngbräda. Så småningom fick jag ögonen på mig och fick erbjudande om att komma till Vasateatern i Stockholm och spela mot storheter som Karl Gerhard och Gunnar Björnstrand.
Karriären tog fart och med tv-serien "Raskens" fick Sven Wollter ett otroligt genomslag. Runt 5 miljoner svenskar såg dramatiseringen av Vilhelm Mobergs roman som sändes i åtta delar 1976.
– Jag har varit en flitig arbetare i vår herres vingård. Jag har satt en ära i att inte tacka nej till mindre roller, aldrig bli en diva. Konsten är för viktig för att göras till ett spektakel, slår han fast med sin karakteristiskt djupa, lite knarriga röst.
Han trivs med att vara tillbaka på Östgötateatern, öser beröm över ensemblen och hoppas ödmjukt att hans närvaro inspirerar.
– Åtminstone var det så för mig när jag var ung, att kontakt med äldre och erfarna kolleger betydde mycket. Samarbete över generationsgränserna är bra för alla parter.
Men när det gäller själva teaterbyggnaden och publiktillströmningen skräder han inte orden.
– Det borde ju vara fullt här jämt. Viljan finns men inte resurserna. Man borde sätta teatern mitt i byn, här ligger den anonym som på en bakgata och liknar mest ett mausoleum, dundrar han.
I våras anordnade Sven Wollter en uppskattad och välbesökt välgörenhetscabaret för hemlösa i Norrköping. I höst planerar han samma sak i Linköping, ännu så länge är dock inget datum klart.
– Och då hoppas jag att salongen blir smockfull, precis som i Norrköping.
Klockan har ringt och Sven Wollter har redan missat samlingen. Det är hög tid att börja förberedelserna i logen, vi får hänga på. Vant applicerar han teaterpuder och kajal.
– Jag har i alla tider sminkat mig själv. Det är en koncentrationsgrej, en väg in i rollen.
Långsamt förvandlas Sven Wollter till Rolf Swedenhielm inför våra ögon, samtidigt som han talar om det alltid lika närvarande hedersbegreppet i Hjalmar Bergmans diktning. Och den fantastiska dialogen.
– Det är en ren fröjd att uttala hans repliker. Jag är väldigt förtjust i min rollfigur. En riktig skitgubbe, men rolig.
013- 28 03 62
ann-charlotte.irhede@corren.se