Nu kommer boken om Sven Lyra, "Lyra kommer igen!" av en rad skribenter och fotografer.
Här är ett kapitel, skrivet av Correns kulturredaktör Åsa Christoffersson, som minns Lyra som en svårstyrd intervjuperson.
Hur ofta var det, som Sven Lyra bullrade in i receptionen på Corren och lämnade sin egen kopierade och skrivna/tecknade tidning? Varje vecka? Ibland kom utskicken också i brev, ordentligt med porto och i kuvert från Länstidningen Östergötland, där han hade en skrivplats och fri tillgång till kopiator. ”Vilken sponsring” sa han själv.
På kuvertet kunde det stå snirkligt, arbetat, som kalligrafi: ”ÅSA C och de andra av Höga C, Kulturen, Corren, 581 89 Linköping”. Eller ”Den sociale Reportern Lasse Åbom”. Och en hel massa annat som täckte hela pappersytan.
Kuverten var som hastiga konstverk. Galna, vackra, roliga och – lite krävande.
Man visste inte vad man skulle göra med dem. Där satt man upptagen till öronen… och så kom nåt helt ANNAT. Och störde.
Oftast la jag genast bort Lyras märkliga kuvert i en hög för senare läsning. Men… de höll inte tyst är de låg tillsammans med obeställda manus och allsköns tips. De ropade, hallå. Hallå, Lyra här. Lyra här.
Så måste man läsa, bara kika lite, och så drogs man in i Lyras sammelsurium av kopierade gamla klipp, nya reseberättelser, minnesbilder och dikter. Allt var på något vis halvfärdigt, många textstycken gripande, klara som glas, sen kom nåt enkelt humoristiskt och tog ner alltihop, alltid halvt, men också alltid på språng, vidare, vidare.
En väldig charm vilade i detta. Det röriga och rörande.
Bäst tyckte jag om hans minnesbilder av skidturer över vårens skarsnö på mossarna hemma i Småland. Där förstod vi varann precis. Och glimtarna av hans mamma från 1930-talet. Mor, som han skrev. Vildhjärnan Sven, som drog iväg och bodde på nattklubb och levde bohemliv i Stockholm och Malmö, han sa när jag intervjuade honom till 70-årsdagen 1997:
”Mor har varit en centralpunkt i hela mitt liv. Hon växte upp hos sin mormor och morfar, hon blev en docka, lillbarnet, och fick en annan uppväxt än de nio syskonen. Hon hade gåvor i teckning och hon läste. Jämt. Ville bli lärarinna eller bibliotekarie, men blev sömmerska och gifte sig med far, som var snickare.
Hon var ALLTID olycklig.
Mors och fars första son dog när han har tre –fyra år. Jag blev den förlorade sonen. Jag fick överta mors drömmar, som jag aldrig förverkligade…
Nu efteråt kan jag tänka, att om jag fått ta realen och studenten, hur hade jag utvecklats? Mor och far hade inte råd att låta mig och mina två systrar utbilda oss. Men tänk om.. Fast så kan man ju aldrig resonera, nej det kan man inte. Och jag hade ju idrotten.”
Sven Lyra var en posör. Han sa det gärna själv. Han köpte sina kläder på Indiska (där han fick fina rabatter) och Myrorna. Kaftan och lila mjukisbyxor. Han njöt av att stjäla uppmärksamhet när han med sin generalsröst (som han uttryckte det) högg in i stans alla vernissager och kulturevenemang. Där kom han i fladdrande i färggrann mantel, avbröt och delade ut purjolökar till höger och vänster.
”Det är väl fiftyfifty”, sa han klarsynt om Linköpingsbornas inställning till detta, ”femtio procent avskyr mig”.
Allt var högst medvetet. Sven Lyra var minsann ingen dumbom eller knasboll.
Nej, i Linköping byggde han sig en fristad. Den store välgöraren, som han alltid nämnde, var Lasse Jonsson, legendarisk kulturredaktör och kommunreporter på tidningen Östgöten. Sven skapade sig en roll, som han trivdes med. Han hade funnit sin ”nisch”, sa han själv. Han blev ett levande konstverk, stadens egen människoinstallation.
Själv sa han i min intervju 1997: ”När jag kom till Linköping kände jag ett oerhört behov av att göra mig gällande, nu gäller det att utveckla mig vidare”.
Han gick in gratis på kulturevenemangen i stan. Varför, undrade jag och Sven svarade glatt:
”Det började med konserthuset, Gösta Enar och jag blev genast goda vänner och det blev sed att jag fick de biljetter jag ville ha, är väl som ett slags stipendium kan man säga. Skulle inte ha råd annars. Det enda jag inte går in på gratis är bio”. (Sångaren Gösta Enar var då konstnärlig ledare för konsertsalen i Konsert & kongress, den som nu heter Crusellhallen.)
Tiden före Linköping var full av myter och berättelser. Den ena mer skimrande och gåtfull än den andra. Att få grepp och en linje var omöjligt. Sven var inte rak, utan vindlande.
Men han föddes som Sven Torsten Georg Pettersson i Vislanda 23 april 1927. Bytte efternamn (även formellt) till Lyra 1955. Började jobba direkt. Så här berättade han, apropå sitt speciella klädintresse:
”Jag har alltid varit en snobb. Efter sex års folkskola jobbade jag i speceriaffär hemma i Vislanda i sju år. Kunderna dyrkade mig och jag tyckte verkligen om affärslivet. Men jag var för energisk, jag är alltid så energisk, jag fick jobba för hårt för dålig lön så när jag fick erbjudande om att jobba i herrekipering inne i Älmhult så tog jag det. Vilka kostymer jag hade! Jag kunde välja bland de finaste. Sen blev det för tråkigt och jag slutade”.
På så vis fick vi ännu en pusselbit. Och sen kom en till (Sven hade en lång period som idrottsman) även här berättat genom modet:
”Hos frisksportarna var det rutiga skjortor. Men du skulle sett mig när jag kom till Linköping första gången 1962 och fick bo hos kyrkvaktmästaren Thure Rydén, jag hade stuprörbyxor och en mycket elegant blazer”.
Då blev det bara ett kort besök i stan. Den som sett Lyra med röd basker och långt skägg tror inte sina öron. Men Sven förklarade :
”Du vet jag levde på gatan bland alla jävla människor på 60-talet sen, alla konstnärer rökte hasch då, jag luktade väl i piporna nån gång, men knarkat har jag aldrig gjort, men vi handlade på second hand och det var hippiemode. Det var en tid av optimism”.
Då och då kastade han in glimtar om ”dårhuset” (hans eget ord) i sina egenkopierade tidningar, de som vi fick till oss på Corren, liksom många andra i stan. Så här skrev han en gång:
”Jag skulle tystas ner. Stuvas om till en vanlig Svensson. Fick inte vara poet eller konstnär eller artist. Jag hade gått på händer och dansat på gatan i Vislanda. Jag var upprymd. Sen blev jag upprymd när jag rymde till min nattklubb i Gamla stan juli 1967”.
Typiskt Lyra. Först öppnar han dörren till sitt allvar, sen smäller han igen den med en ordvits och slinker iväg till myterna och glamouren.
Men hur var det egentligen då med vistelsen på mentalsjukhuset S:t Sigfrids i Växjö från 1967? 1969 pågick den fortfarande och han blev omyndigförklarad, berättade han själv, med motiveringen ”Lyra är sinnessjuk – han har storhetsvansinne, han kallar sig poet”.
Han hade varit med Örebrogymnasterna i tio år (”de var i avtagande”), flyttat till Stockholm, börjat dansa jazzbalett, som var det nya, fria.
”Jag ville bli artist. Stå på scen. Men jag flyttade hem till Vislanda till min sjuka mor. Olyckan var att jag var skriven i lilla Vislanda och där kunde man inte vara som jag. Det var när Beatles och Stones kom och jag ville möta den nya tiden. Far var orolig, jag bröt alla mönster, var ensam avvikande…”
Hans älskade mamma hade fått bröstcancer 1964, och dog av det 1967. Hon kunde inte längre skydda honom, menade Sven, och hävdade bestämt:
”Mina systrar avgjorde. Och prästen, det är klart han ville ha bort mig, som jag hade protesterat mot att han var kvinnoprästmotståndare. Jag har alltid varit en protestant."
”Nej, jag hade inget jobb, men jag störde inte en människa, jag hade långt hår och långt skägg och jag dansade. Tänk om alla som inte har nåt jobb i dag skulle spärras in på dårhus! Ha! Haha!”
Men du var inte deprimerad och behövde hjälp, egentligen? frågade jag Sven om sjukhusvistelsen.
"Nej, snarare upprymd. Men mentalsjukhuset förstörde all min rytm, gjorde mig hårdare, man kände sig jagad. Ja, jag rymde förstås, tre gånger, till Stockholm där jag bodde bland de utslagna och så flyttade jag ihop med Östermalmsdamen som var 20 år. Jag var ju 40, men det var 20 jag skulle varit, det var min rätta ålder. Bodde på nattklubb sen, ja, det fanns ett rum där, det var en privat klubb med orientalisk inredning, jag var en del av klubben liksom. Sista gången rymde jag till Malmö och bodde på en nattklubb där, men sen skrev de ut mig. Nattklubben hade ju inga beskyllningar mot mig - så som hemmet hade haft."
Sven Lyra var en man som tog plats. Så småningom också i mitt hjärta.
Hur var han då att intervjua? Svår. Mycket svår, därför att han var full av stickspår, ofärdiga berättelser, associationer. Men rolig. Generös. Han ville gärna ha ett glas vin eller två.
När han gick över vår gård på Drottninggatan 39 (där vi bodde då) ropade våra barn, och deras grannkompisar, ”jultomten, titta jultomten”. Lite rädda blev de ibland när han slog sig ner på den gemensamma uteplatsen och berättade om sin senaste äventyrsresa till Frösön och Östersund, högljutt, infallsrikt, smått obegripligt och fullt av skratt. Sven var inte som andra vuxna och de tyckte om honom.
Ju mer jag läste i hans röriga, kopierade tidningar och ju mer vi talades vid, desto mer förstod jag att han bakom myten var en människa som rest sig och återtagit berättelsen om sig själv. En bullrande man som ställde sig själv i centrum men som hade en varm blick och ett enormt stort hjärta för sina medmänniskor.
Den här dikten ur ett av hans utskick tycker jag särskilt om:
När jag gick ut
ur mig själv
uppstod ett mörker
som fick de mörkrädda helt skräckslagna
När jag gick in i mig själv
uppstod den vulkaniska hettan
och det förhäxande ljuset