– När det förväntas att jag ska göra på ett visst sätt gör jag nog tvärtom. Jag har gjort motstånd ända sedan jag var liten.
Sussi Yildiz Dag är född och uppvuxen i Linköping i en stor syriansk släkt.
– Men jag har aldrig förstått varför etnisk tillhörighet är så viktig för många. Jag är över huvud taget väldigt mycket emot att gruppera människor. Vi är framför allt individer och måste få utrymme att vara de vi är. Själv har jag ett otroligt behov av att tänka och reflektera.
– För syrianer är det kollektiva viktigast och visst det kan se härligt ut, men för mig är det väldigt opersonligt också. Och ofta har jag känt att jag inte passar in i den färdiga mallen där, alltid känt mig udda.
Redan som 15-åring började Sussi Yildiz som ungreporter på Corren och fortsatte som sommarvikarie och inhoppare ända fram till studenten.
– Då förväntade sig alla att jag skulle bli journalist och då var jag förstås tvungen att göra något helt annat, säger hon och skrattar.
I stället flyttade hon till Stockholm och tillbringade 12 år i huvudstaden.
– Men jag längtade hem varje dag.
Till slut följde hon sitt hjärta och hoppade av forskarutbildningen inom ekonomi för att flytta tillbaka. Nu jobbar hon som kommunikatör på Svensk Näringsliv och driver tillsammans med maken en skomakarrörelse.
– Ja, han lämnade sin ingenjörskarriär för att ta över min pappas skomakeri och nu är han världens lyckligaste. Det är en ära att leva med en man som han.
Varför skrev du den här essän?
– Allt blev så tydligt för mig när pappa dog hastigt i hjärtinfarkt för snart fyra år sedan. Jag insåg att man måste göra det man vill göra för plötsligt tar det slut. Och jag har en massa berättelser i mig som förhoppningsvis kan få andra att börja reflektera.
Så Sussi Yildiz Dag började skriva igen och startade en blogg som hon döpte till Skomakardottern, för att hedra sin pappa.
Varför skriver du om Fadime?
– Temat känns fortfarande aktuellt trots att det är 13 år sedan hon mördades. Hederskulturernas sätt att ordna den sociala verkligheten finns kvar, för mig handlar det inte om mord utan som sätt att definiera och begränsa människors handlingsutrymme.
Vad driver dig att göra motstånd?
– Jag har spanat på kvinnorna i min släkt än sedan jag var liten och känt att den förväntan på att underordna sig är fel, så vill jag inte ha det. Kvinnor är alltid i första hand någons brud, alltså svärdotter. Det gör mig så arg och ledsen att man föds in en ett system och bara måste finna sig i det.
Finns det någon väg ur detta?
– Jag tror på det modiga tillåtande samtalet. Där det är lika viktigt att berätta vad man tänker och känner som att lyssna in. Om man inte får tala om saker och genom det förstå att det finns andra synsätt är det svårt att förändra.