Ingen bas, inga beats. När Vanessa Jansson och Ellinore Stringborn koreograferat "Askungen i Selfieland" har de i stället fått lyssna efter helt andra saker i tonsättaren Georg Friedrich Händels barockmusik.
– När man jobbar med hiphop kan man ofta göra en koreografi som upprepas efter ett visst antal takter, men det går inte här. Man måste verkligen lyssna på hela stycket. I stället för basen har vi utgått från en violin, till exempel. Det har varit en utmaning. Jag vet inte hur många gånger vi fått börja om, säger Vanessa Jansson.
Det är hon som spelar Askungen när Akademiska kören, Östgöta barock och tre dansare nu gör en föreställning som river de skrank som traditionellt finns mellan klassisk musik och streetdance.
De kör- och orkestersatser som föreställningen bygger på är fast rotade i 1700-talet, men handlingen utspelar sig i vår digitala samtid. I centrum står en ung tjej "som älskar dans och precis tagit steget ut i vuxenlivet". Bakom idén står körsångaren Mark Olson, som skrivit den svenska texten ihop med körkollegan Lotta Alemyr.
– I botten ligger min gränslösa kärlek till Händels musik, säger Mark Olson. Han är en av de mest orättvist behandlade tonsättarna genom tiderna, och numera finns det inget forum för att spela mycket av det han skrev. Bach hade ett kyrkligt uppdrag, men Händel var tvungen att skriva musik som sålde biljetter.
Händel komponerade för en publik som älskade drama och intriger, och det gör att musiken passar bra i ett sånt här sammanhang, menar Mark Olson.
– Hans verk är fulla av starka karaktärer och det ville jag ta vara på, men inte på ett sätt som bara vänder sig till de redan övertygade. Det var därför vi ville ha en historia som utspelar sig här och nu, även om grunden är en traditionell saga.
Akademiska kören har varit med i arbetet kring föreställningen i ungefär ett och ett halvt år. För att kunna röra sig och agera på scenen har sångarna fått lägga notpärmarna åt sidan.
– Det tar tid att lära sig så här mycket utantill, men det händer något när alla kan sina partier. Det är svårt att förklara exakt vad det är, men det handlar väl om att man kan ha ögonkontakt med varandra på ett annat sätt, säger Marie-Louise Beckman som leder kören.
Något som har varit svårt?
– Den ursprungliga texten är skriven på engelska, och det har inte varit så lätt att få svenskan att passa ihop med musiken. Vårt språk är ju lite hårt.
Att blanda genrer så här, vad ger det?
– Det är spännande att mötas i nya konstellationer. Man upptäcker det som är ens egen styrka och det vi kan plocka upp från andra, som i det här fallet dansarnas frihet att röra sig.
För Mark Olson var det viktigt att hitta precis rätt personer till dansrollerna.
– Vi fick leta ett halvår. Vi ville ha dansare som spontant kände att det här skulle bli roligt, och verkligen lever sig in i sina roller, säger han.
Vanessa Jansson och Ellinore Stringborn, som i vanliga fall finns i dansgruppen Joy från Söderköping, har haft stor frihet som koreografer.
– Vi vet vad vi ska förmedla, men hur vi gör det har varit upp till oss, säger Ellinore Stringborn.
För dem är det här första mötet med klassisk musik.
– Vi har ingen teknisk bakgrund, som balett, utan har lärt oss mycket själva, säger Ellinore Stringborn.
– Vi går mycket på känsla och vill hitta det som känns rätt, oavsett vilken musik det handlar om, säger Vanessa Jansson.