Du nämner ju även de här anteckningarna i titeldikten i "Växla ringar med mörkret", kommer du publicera dem någon gång?
– Möjligtvis, jag vet inte. Eller så bränner jag upp alltihop.
Det har gått tio år sedan din senaste bok "Och natten viskade Annabel Lee". Hur har din arbetsprocess sett ut under de här åren? Skriver du varje dag eller har du skrivit den här boken under en kortare period?
– Jag skriver anteckningar i stort sett varje dag. Idéer som dyker upp i mitt huvud. Sedan tidigt 80-tal har jag samlat alla mina anteckningar och jag vet att om jag skulle sammanställa materialet och förvandla det till bra dikter så skulle det bli 40 diktsamlingar, fyra noll alltså. Jag ser mig själv som en arbetsnarkoman. Det är tio år sedan jag publicerade en bok men det är bara det att när jag skriver en ny bok så tittar jag aldrig på anteckningarna. Jag sätter mig bara med ett vitt papper och låter saker och ting hända. Säg att det tog sju månader att skriva boken, då är det sju månader av det som händer i min hjärna. Jag går inte tillbaks och tittar på vad jag skrivit tidigare.
Du nämner ju även de här anteckningarna i titeldikten i "Växla ringar med mörkret", kommer du publicera dem någon gång?
– Möjligtvis, jag vet inte. Eller så bränner jag upp alltihop. Vissa skulle tycka att det går väldigt fort i pannan. Jag vet faktiskt inte vad som kommer hända med det materialet, det kan jag inte uttala mig om.
Har den här boken något tema?
– Nä.
När jag läste så upplevde jag att barndomen och uppväxten var teman.
– Det finns med där naturligtvis. I början av boken finns det en dikt som heter "Skymningen föll" och där skriver jag om Repslagaregatan i Linköping, det var en dröm jag hade.
I "Asfalterade hjärtan" skriver du om en man som tänker tillbaka på barndomen och hur man "sågade ner allt det vackra". Den påminner mig om dikten "Hålla honom kvar" från diktsamlingen "Svart som silver", där du skildrar rivningen av de gamla husen i Linköping på 60- och 70-talet.
– "Hålla honom kvar" är en central dikt från min barndom och uppväxt. Det finns även en annan dikt i boken "Det förlorade ordet" som heter "Kylan" som handlar om rivningen av Badhusgatan där jag bodde och växte upp. Så det finns ett antal dikter i min produktion som handlar om min uppväxt i Linköping, det är klart.
Gunnar Elfström, som krönikerar om Linköpings historia i Corren, beskrev rivningen av dina hemkvarter som Linköpings Klarakvarter (stadsdel i Stockholm som revs under 1960-talet reds. anm.).
– Det kan man lugnt säga. Det var bra beskrivet av honom.
Arkivbild år 1944-45. Bruno K Öijer Öijers barndomshem låg i det inringade huset. Det stora huset i förgrunden är Corren (som ligger där än).
Rivning av Bruno K Öijer barndomshem i Linköping.
Här är kakelugnen som Bruno K Öijer utgår från i sin dikt "Hålla honom kvar". Brunos familj bodde på bottenvåningen och det är deras lilla lägenhet man ser halvt raserad här. När huset revs i början av januari 1963 var Bruno 11 år och han minns att det var snö. Det kan man också se på bilden från Correns arkiv. Bakom trädet till höger syns varmbadhuset som revs två år senare.
10 oktober 1962. Bruno K. Öijers innergård under uppväxten.
Jag sitter just nu på Correns redaktion som ju ligger precis mittemot den plats där ditt hus låg som barn. Hur är relationen till den här platsen?
– Det är naturligtvis ett stort sår att de gamla vackra husen revs för att bli en parkeringsplats. Det här var ju något som hände på 1960- och 70-talet över hela Sverige. Det var ett kulturmord alltså. Linköping är en annan stad nu. De nya byggnaderna imponerar inte på mig estetiskt och är som en kontrast mot det som en gång var. Man har förstört en stor del av stadsbilden naturligtvis. Jag är inte emot förändring av städer, men utomlands så tar man oftast hand om sina gamla byggnader och skyddar dem, skyddar sin äldre kultur.
Vissa recensenter, bland annat i Expressen och Svenska Dagbladet, tycker sig finna ett stråk av nostalgi i dina senaste böcker. Håller du med om det?
– Det finns en hel del tillbakablickande absolut, men jag kan inte kalla det för nostalgi.
Vad lägger du i begreppet nostalgi?
– Jag ser det faktiskt som ett rätt negativt ord alltså. Men att blicka tillbaks på sitt liv är en nödvändighet, annars är man en idiot. Det har inget med nostalgi att göra.
Tror du det är en fallgrop man kan ramla i, att när man blir lite äldre och ser tillbaka på sitt liv, att man bara har kvar de ljusa minnena? Att det var bättre förr?
– Nej, nej, nej. Det var annorlunda, men det var inte bättre förr.
"Jag bryr mig inte om andras åsikter och det har jag aldrig gjort i mitt liv."
Du har ju med "The Guru Papers" i den nya boken, den legendariska stenciltidskriften ni startade här i Linköping som publicerade dikter och texter. Du skriver "jag tänker tillbaka ibland/på enrummaren i Linköping med utsikt/över Stångån".
– Det var inte min lägenhet som hade utsikten utan vi hade vår redaktion där så att säga, på Hamngatan 10. Det var en kompis till mig som bodde där och det var där vi alltid samlades och hade ett sorts arkiv över alla dikter vi fick in. Vi betygsatte inte texterna utan publicerade alltihop. Det var intressant att se hur man kunde nästan ta över en hel stad med den där lilla tidskriften alltså.
"The Guru Papers" hade ju "spräng den förbannade kultureliten" som ett sorts motto. Jag förstår att du inte associerar dig med en kulturelit i dag, men kanske att andra skulle göra det. Hur känns det?
– Jag bryr mig inte om andras åsikter och det har jag aldrig gjort i mitt liv.
Jag tänkte komma till det. Vi kan väl gå tillbaka till bokens titeldikt "Växla ringar med mörkret", där du skriver: "jag såg att jag min vana trogen/inte ställt min klocka efter tidsandan". Hur viktigt har det varit för dig att vara fri, att inte vara inlåst i varken genre eller etablissemang?
– Superviktigt naturligtvis. Det finns bara en väg att gå och det är din egen.
Den 9 oktober kommer du till Linköping och uppträder, hur är det att återvända?
– Det är alltid en speciell upplevelse för mig att ha en föreställning i min gamla hemstad. Jag menar, varje gathörn jag återser är tapetserad med minnen från min barndom och uppväxt. Det är som att jag går runt i mina gamla minnen.
Inför boksläppet gjorde du intervjuer med Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet från ditt soldattorp i Östergötland. Bor du, åtminstone delvis, på "slätten" igen?
– Jag vistas på många olika platser i det här landet, förstår du. Men jag återvänder alltid till Stockholm. Jag tycker om många platser i Sverige.
Nu ska du ut på turné, ger det mycket energi eller är det påfrestande?
– Det är inte påfrestande alls, det är bara att man måste vara fokuserad hela tiden och stänga av allt annat. Jag umgås inte med människor, jag är väldigt isolerad. Men när du står på scen måste du ge allt till publiken. Det är ett elektrifierat möte, det är raka motsatsen till ensamheten när du sitter ner och skriver en bok. Det är två helt olika upplevelser och verksamheter, men det var viktigt för mig redan från början, 1973, att stå på scenen.
Det här med att framträda med din poesi har ju varit ditt signum under hela karriären. Det är häftigt att se de här långa linjerna i din verksamhet.
– Ja, det är samma järnvägsspår in i framtiden. Det började med att jag hade sett poesiframträdanden i Stockholm, då stod poeterna alltid och läste innantill från manuskript. Det var så fruktansvärt tråkigt att uppleva det alltså. Så, jag bestämde mig för att bara memorera mina dikter och läsa de utantill med inlevelse.
Du sa att du isolerar dig, hur ser en turné ut för dig rent praktiskt?
– Ja, jag måste isolera mig för att rädda mina stämband och skydda mig från influensa och covid. Det är livsfarligt, jag kan inte umgås med människor under en turné. Förutom min manager och mina vakter så har jag inget umgänge.
Det måste vara en väldigt speciell tillvaro.
– Ja, men den är bara några månader. Skrivandet och att stå på scenen är två ytterligheter men de är båda två underbara för mig. Mitt livselixir helt enkelt.