Talajeh trodde nästan att stenbumlingarna skulle vara borta. Hon funderar på att klättra upp på en, men storasyster Marall stoppar henne.
Systrarna Nasiri går runt på skolgården den kyliga novembermorgonen.
– Åh, titta där. Det där minns jag!
Stenfigurerna på framsidan av Tornhagsskolan blir ett glatt återseende.
– Stenbumlingarna var våra vänner. Vi hade vänskaper i statyer som betydde jättemycket för oss. De liv som man satte i statyerna känns när man ser dem, de är en del av oss. Jag ville gärna ta lite på dem när jag kom, säger Talajeh, som blir mer känslomässigt berörd av att vara på skolan än hon hade förväntat sig.
Hon berättar att många minnen kommer tillbaka. Hur det var att inte kunna språket. Att inte kunna svara på frågor och att vara begränsad.
1987 kom de till Tornhagsskolan. Marall var sex år gammal och lillasyster Talajeh bara tre. De hade flytt från Iran och hamnat med sin familj i en lägenhet i Gottfridsberg. När de nu återvände med uppsättningen "De livrädda", som avslutade sin turné med Riksteatern i just Linköping, har många år gått och mycket förändrats i deras liv.
Marall har regisserat "De livrädda". Hon är skådespelare och jobbar på Dramaten. I tv-rutan har hon spelat i serier som "Syrror", "Bron", "Störst av allt" och nu senast "Deg". Talajeh har skrivit pjäsen och jobbar mer bakom scenen. Hon är dramatikern som letar efter olika sätt att berätta en historia. Hon har nyligen skrivit ett poddrama för Uppsala stadsteater som heter "I väntan på besked" och pjäsen "Vi som ärvde" som sätts upp på Angereds teater.
"Kolla den där väggen" utbrister Marall när de går förbi. Sedan undrar hon om det verkligen är ett minne, eller om hon bara får för sig att den fanns när de var små.
När de går runt bland skolbyggnaderna kastas de tillbaka. Marall känner sig som en detektiv som försöker ta reda på vem den lilla 7-åriga flickan var och vad hon kände. När hon ser en sluttning minns hon när hon blev lurad att skriva ett kärleksbrev till en kille. Hon såg när killen satt där på gräset och brände upp hennes brev.
– Det är helt fantastiskt att vara här, man får upp så många minnen. Det sägs att om man är på exakt samma plats när man är liten så får man minnen tidigare. Men är man på många olika platser kan minnet vara mer fragmentariskt. Det känns som en stor sak att minnena kommer fram här, säger Marall.
Hon minns skolan med värme och kärlek. Marall funderar över om minnena kanske är selektiva och mer positiva än hur verkligheten faktiskt såg ut där på skolan i slutet av 80-talet. Vid sidan av alla fina minnen finns också minnen av rasism och att bli jagade av skinheads.
När systrarna gick runt på skolgården togs många foton. Skolan var en väldigt viktig och positiv plats i deras barndom.
Men det är ändå allt det vackra som bubblar upp. Linköping är en väldigt viktig plats för systrarna. Det var hit de fick komma och vara barn.
– Det var så viktiga människor här. Jag minns mer från de fem åren i Linköping än vad jag minns från högstadiet i Stockholm. Jag minns lärarna på skolan, Gun och Kerstin. Vilka fantastiska människor, säger Marall.
Systrarna hoppas att några av deras gamla kompisar från Tornhagsskolan läser den här intervjun och känner igen sig.
– Åsa och Sara var två tjejer som bodde på vår gård. Åsa gick i min klass också, dem minns jag väldigt väl, säger Marall.
– Och Ludvig och Viktor. Viktor gick i din klass och Ludvig i min. Vi gick alltid med dem till fritids, säger Talajeh.
– Sedan var det Per och Erik. Det var två barn som bodde på vår gård och vi lekte alltid med dem. Jag har faktiskt kontakt med deras mamma på Facebook. Jag minns när vi skulle flytta och jag var jätteledsen. Jag grät och grät i mitt rum. Fönstret var öppet och den här Per kom och tittade in. Då sade jag "Dra åt helvete" till honom, säger Marall.
Hon hade aldrig använt orden förut, men kanske hört dem på tv. Per blev jätteledsen, men gick inte iväg. Han ställde sig med ryggen bredvid fönstret berättar Marall. Mer minns hon inte.
– Det kommer jag aldrig att glömma. Jag tycker att det är ett så kompetent barn som förstod att jag var arg. Om denna Per läser så finns han i våra minnen, säger Marall.
Skådespelarna Nina Rashid och Kimiya Faghih gestaltar de rädda systrarna som inte kan sova på kvällen.
Systrarna såg De Livräddas turnéavslutning i gymnastiksalen där de själva sprang runt när de var små. Marall förvånas över hur hon kan minnas omklädningsrummet och utrymmet med plintar och tjocka mattor. Hon hatade gympan och frös alltid på lektionerna.
Föreställningen handlar om två systrar som flytt. Men främst handlar den om att vara liten och rädd.
– Jag och Marall har pratat och jag har använt mig av våra erfarenheter. Men pjäsen bygger på traumabearbetning, säger Talajeh.
– Vi pratar mycket om vad flykt är från ett barns perspektiv. Just nu sliter man sönder det ordet, både politiskt och medialt. Vi ville förmedla ett barns subjektiva historia. Vi har tänkt mycket på hur man kan humanisera det som håller på att bli extremt avhumaniserat. Det här är Sveriges historia som inte är skriven. Väldigt många människor har erfarenhet av krig, flykt och trauman som är kopplade till det, säger Marall.
De livrädda byggs upp av barns fragmentariska minnen och deras egna konstruktioner av verkligheten.
Uppsättningen överraskar både i handling och teknik. Plötsligt befinner publikens sig i en dröm med blinkande röda och gröna lampor, läskiga röster och höga ljud. Fjärdeklassarna på skolan pendlar mellan rädsla och förtjusning. De skrattar, skriker och sitter sedan knäpptysta.
– Jag var rädd för precis allting när jag var liten. På skolan släckte de ner när de skulle tända adventsljusstaken. Jag blev så rädd att jag fick gå ut. När vi gjorde föreställningen tänkte jag hela tiden på att den som är så rädd ska kunna få känna den känslan i det här rummet, utan att behöva gå ut, säger Marall.
Man måste låta rädslan få finnas, menar hon. Det måste finnas en plats där man kan uttrycka rädsla utan att folk hetsar en till att inte vara rädd och inte känna känslor. Då blir rädslan värre och man gömmer den inom sig, menar Marall.
– Teatern är ett någorlunda tryggt rum. Det är inte du, ditt huvud och dina egna fantasier. Det ligger utanför dig själv. Teatern blir en möjlighet att gestalta saker där du sitter med din klass och dina lärare, säger Marall.
– Jag har gjort mycket research och intervjuat barn i många skolor på mellan- och högstadiet. De är rädda. Det händer saker i deras vardag hela tiden som de med all rätt är rädda för, säger Talajeh.
De Livrädda kommer i vår att spelas på Dramaten. Marall och Talajeh har två timmar innan tåget går hem till Stockholm igen. De funderar på att ta en promenad genom Gottfridsberg på vägen till stationen. Innan de går på tåget ska de hålla utkik efter Stinsen. Han var också en av systrarnas vänner, som de vinkade hej då till när de lämnade Linköping.
Marall och Talajeh Nasiri trodde inte att det skulle vara så känslosamt att återvända till skolan. Men de båda får tillbaka starka minnen av barndomen som inte alltid var helt lätt.