Som vi alla vet mördades 8-åriga Mohammed Ammouri och 56-åriga Anna-Lena Svenson på Åsgatan i Linköping den 19 oktober 2004. Därefter följde en över 15 år lång utredning innan mördaren Daniel Nyqvist kunde gripas i mitten av 2020. Från dag ett tills gripandet så arbetade kriminalkommissarie Jan Staaf med utredningen och när det nu kommer en Netflix-serie om ärendet så spelar han en självklar huvudroll. Eller åtminstone en fiktiv version av honom.
Hur var det att se sig själv spelas i en tv-serie?
– Jag har bara sett två avsnitt, men det var ju med skräckblandad förtjusning. Jag hade ju ingen aning om hur den här karaktären skulle framställas. Man vill ju såklart att det ska vara en sympatisk, trevlig och väldigt kompetent polis som avbildas och jag hade en farhåga om att det skulle bli någonting annat. Men så här efter två avsnitt känns det bra. Förutom att det verkar vara en väldigt dålig pappa.
Hur känns det då, att du framställs som en dålig pappa?
– Det är ju inte roligt att se. Samtidigt så är det ju fiction, så att säga. Det är väldigt, väldigt mycket som är påhittat i den här serien och som inte har någon verklighetsförankring. Min fru var inte gravid och jag skulle vilja påstå att jag är en ganska bra pappa. Men jag tror och hoppas att tittaren förstår att det här är fiktion, att det här är en story som regissören måste få till att bli lite mer dramatisk och händelserik än vad den verkligen var, för att det ska bli en serie värd att titta på.
– Men sen kan man ju undra; varför ska det alltid vara så i tv-serier att poliser framställs som fullkomligt dedikerade till att vara just poliser? De har inget privatliv och är ganska sorgliga, ensamma filurer, som bara är poliser. Sådan är inte min verklighet, sådan är inte min vardag.
Har du fått vara med och ge input till de som skapat serien?
– Inte alls. Jag har träffat skådespelaren Peter Eggers vid ett par tillfällen och det är väl utifrån dessa möten som han har skapat sig en bild av vad jag är för en typ av människa. Sen är det regissörer som skrivit manus och de har ju, som jag sa tidigare, spetsat det ganska omfattande för att det ska bli en bra serie.
Varför tror du det finns ett sådant stort intresse för det här fallet?
– Jag brukar säga att ärendet har fått så mycket publicitet beror på fyra faktorer. För det första var mordoffren väldigt speciella – en ung pojke och en kvinna som inte alls hade med varandra att göra. För det andra så fanns det en igenkänningsfaktorn hos det svenska folket och framför allt Linköpings kommuns invånare, många kände nog att det lika gärna hade kunnat vara de själva som drabbats. För det tredje: vår mediestrategi. Vid de tillfällen jag kände att jag hade uppslag som jag ville komma vidare med, så hade jag kontakt med Fredrik Quist på Corren, Aftonbladet eller Expressen för att få in mer tips gällande dessa uppslag. Och till sist, den fjärde punkten, det var det första ärendet i Europa som kunde lösas med hjälp av släktforskning.
Vad tycker du om serien?
– Det som gjorde mig glad var att brottsofferperspektivet har en väldigt central roll i serien. Det märks att man har tänkt ett varv till när man lyfter fram familjerna vars vardag blivit helt söndertrasad och livet förändrat för evigt på en morgon. Sen är det ju i serien ett väldigt stort fokus på John, alltså han som ska föreställa mig, men på riktigt är det ju ett lagarbete i en mordutredning. Det är väldigt många som har gjort väldigt bra insatser i den här utredningen.
Vågar du dig på ett betyg på serien?
– 3 av 5, jag har sett bättre och betydligt mer spännande serier på Netflix.