Passagen är som gjord för samlingsutställningar. Den smala gången, den avlånga lilla salen gör att man kikar dels åt vänster och kan inte samtidigt motstå att kolla lite vad som hänger där till höger. Vilket skapar oupphörliga möten mellan olika uttryck och olika motiv. Ibland funkar det fantastiskt. Som när före detta Linköpingsbon Andreas Glads kalla, omänskligt livlösa akrylmålningar av död civilisation och öde boplatser möter före detta Linköpingsbon Rebecka Bebben Anderssons uppblåsta instruktionsplanscher i självförsvar – med riktigt blod. Sägs det.
– Från början var det tänkt som en utställning med 50/50 av östgötar och ”andra” men vi fick överge det målet när det visade sig att några konstnärer flyttat från Linköping. Men flertalet av dem har en koppling till Östergötland, berättar en av de tre kuratorerna, Olle Schmidt.
– Vi vill att det skulle krocka lite. Temat är ett icketema, tillägger Anna Olofsson som med denna utställning lämnar Passagen för nya Ståhls konstmuseum i Norrköping.
Linköpingskonstnären Mattias Hofvendahl instämmer.
– Det är jätteroligt med så många olika intryck. Det blir bra möten, jag inspireras.
Mattias visar ett axplock av vad han jobbat med de senaste tre åren. En videoinstallation han gjorde under exilen på konstutbildningen Valand i Göteborg, hans examensarbete och så det som han nu jobbar med och som inte är riktigt klart. Eller så är den det. Utställningen får kanske bestämma vad det blir. Även själva uppspikandet blev en oväntad konstnärlig handling eftersom de ej islagna spikarna kunde tyckas skänkte verket en extra, spännande dimension, som Mattias så brutalt slog sönder.
Det är också detta ofärdiga, pågående intryck som vi möter i många olika verk. Antingen att de är så fotografiskt figurativa att vi medvetet känner en stor avsaknad av något. Eller att det rent konkret, som i Jan Albert Carlssons oljemålningar av rum eller romantiska 1800-tals motiv med fjäll och fiskrens, förefaller ofärdiga. Samtidigt som han stoppat in saker som bryter illusionen. Som i ”In these walls” – kanske interiören ur en scen i ”Blow up” (60-talsfilmen av Michelangelo Antonio) men definitivt med en liten halvfärdig dalahäst i bakgrunden.
Rejmyrekonstnären Cecilia Sissi Westerbergs ”Pausblåsare” är lätt att associera till produkttestning av kondomer men lär vara ett mått på den luft glasblåsare behöver för att ge glaset liv, alltså ungefär så mycket som ryms i en bristningsfull kondom. Tankarna svindlar, i Passagen.
"Split vision" pågår 17/8-27/9.
