Så vacker till utseendet, orgeln. Men varför låter den så illa?
Under 2024 går Skedas storsatsning i land. Församlingens nya orgel står klar efter en lång och utdragen process. En samlad trupp har arbetat hårt. Två kvinnor har rest landet runt för att studera orgelsound och orgelkonsulten Göran Grahn har kopplats in. En lyxorgel beställdes till slut från Tyskland och monterades ihop av ett orgelbyggeri.
Den femåriga och omfattande processen beskrivs av pastoratet själva. Bland annat arbetade fyra personer på heltid med orgeln under en tvåmånadersperiod. Det är kul. Senaste gången jag var på gudstjänst i Skeda var vi oironiskt fyra besökare. Jag var konfirmand med ansvar för att gå kollektrundan och fick in belopp som kanske hade räckt till en mungiga.
Under åren som orgeln färdigställdes hann mer än 250 000 svenskar lämna Svenska Kyrkan. En femtedel så många tillkom. Som långvarig medlem i Slaka Nykils-pastorat kan jag inte undgå att bry mig och vill därför skicka med ett gott råd. Och det kan jag säga er: Skedas nya orgel måste bli den sista.
Ingen sekularisering i världen har skrämt bort fler kyrkobesökare än detta åbäke till instrument.
Utöver sina uppenbara logistiska brister (enormt åbäke) behöver vi förinta idén om att orgeln skulle gå att sjunga till. Den tjuter och dånar över våra bräckliga morgontrötta stämmor. Vi tvingas upp i hiskeliga tonarter medan organisten arbetar på en olaglig nivå av simultankapacitet. Två fötter, tio fingrar och 621 pipor – för svårt för deras eget bästa. Ovanpå det dirigerar de en halvfull kyrka utan något rytmiskt inslag att förhålla sig till.
Märkligt nog lämpar de sig inte heller särskilt bra i kyrkor. Kyrkan, ett rum med enormt reverb, rimmar illa med organisternas tendens att kasta sig mellan bastoner. Psalmerna känns specialskrivna för att inte framföras på orgel. Vi hör C som överlappar F# i vedervärdiga tritonus. Ansgar vrider sig i graven. Vi på gudstjänsten stammar oss fram genom ooo guds lamm och fantiserar om gitarrer.
Orgeln är en sorglig restprodukt från en tid då starka ljud var imponerande i sig. Det är klart att femtonhundratalsmannen var golvad – han hade aldrig förr hört nåt så högljutt. Så är det inte längre. Till råga på det finns det knappt någon som kan spela det. Varje år beklagar sig kyrkan över organistbrist. Så kan det vara läge att tänka om?
Det är förvånansvärt att kyrkan inte lyckats bättre i vår tid. Underbart vackra lokaler. En känsla av trygghet och samhörighet medan världen brinner. Detta medan andra platser där människor samlas går oerhört bra just nu. Allsvenskan slår publikrekord och scenshower drar rekordpublik. Ändå sjunker medlemsantalet, och tappet väntas fortsätta.
Musik är en bra idé att fortsätta med. Men kan det vara så att en dyr och svårbyggd orgel inte är svaret för varje församling? Det vore inte första gången som kyrkan blir bakbunden av sina egna traditioner. Först 1958 fick vi våra första kvinnliga präster. En indikator om någon på att kyrkan inte är sylvassa på sunda traditioner.
För visst kan en orgel vara mäktig. Men Skeda lilla församling kanske inte nödtvunget måste ha det. I min drömvärld hade jag unnat dem alla orglar i världen. Den orgelturné som deras församlingsråd gav sig ut på lät fruktansvärt mysig. Men det är en knepig satsning när man mest av allt behöver övertyga gemene man att fortsätta betala kyrkskatt.
Jag vågar påstå att man för en tiondel av pengarna hade kunnat chockhöja antalet gudstjänstdeltagare. Tänk er en jättestor mungiga.