När Sissel Kyrkjebø åker på julturné är Linköping är en av favoritstäderna. Hon har varit här 2014, 2010, 2009, 2008... och tycker att det är "en flott konsertstad".
Tröttnar du aldrig på julen?
– Nej, nej! I år har jag med mig både traditionella julsånger och lite mera soul. Och jag har sex musiker i bandet och sex sångare i kören, soulsångare från London. Det är otroligt gøy (kul)!
Dessutom hade hon faktiskt ett tre års långt uppehåll fram till 2013, berättar hon. Hon bodde i Köpenhamn i 20 år, men när det livet och äktenskapet tog slut så vände hon hem till Norge med sina två barn. Där hämtade hon krafterna och andan med så tom kalender som möjligt.
– Jag är ju väldigt norsk, säger hon på sin fina Bergendialekt, det känns som hemma i Oslo även om jag ju kommer från Bergen.
Där slog hon igenom redan som 19-åring i musikalen "Sound of Music". Hennes klockrena stämma har beskrivits som klar som en fjällbäck, i Correns recension förra året (med betyget CCCC) kallade Gunnar Ekermo henne "den norska änglasopranen". Nu har hon hunnit bli 46 år och som alla stora sångare måste hon vara noga med att hålla stämbanden i form. De är muskler och behöver tränas för att behålla sin spänst.
Har du kvar samma omfång som du hade som helt ung?
– Jaa då, det är till och med lite större nu, på djupet. Jag bör träna varje dag... men man ska heller inte överdriva och pressa rösten för mycket.
Du har varit många gånger i Linköping, har du någon favoritplats?
– Senast vi var här hade jag en fridag. Jag bodde på hotellet vid Stora torget och kunde bara gå runt i centrum, det var härligt. Det är en väldigt koselig by, hela citykärnan är koselig (mysig).
Nu ger hon sig alltså ut på julkonserturné i Sverige och Norge igen, med extrakonserter redan insatta. Hon har samarbetat med världsstjärnor som Placido Domingo, sjungit i "Late show med David Letterman", på sountracket till "Titanic" och på OS-invigningen i Lillehammer 1994.
Berätta om något speciellt konsertminne?
– Det var på minneshögtiden för offren på Utöya i Oslo, jag sjöng "Till ungdomen" och jag tänkte att jag får inte gråta, jag får inte gråta... när jag slog ut med armarna i "vi ska kämpa" och de anhöriga satt på första raden, då reste sig folk. Alla reste sig...
Kunde du sjunga klart?
– Jo, jag sjöng klart, det gjorde jag. Först efteråt fick jag gråta bakom scenen, då bara kom det. Men den styrkan i rummet! Det är en upplevelse som jag alltid kommer att bära med mig.