– Redan på vår fösta julturné – och det är väl åtminstone åtta–nio år sen – så fick vi ett par lediga dagar här, som vi kunde njuta av. Vi checkade in på ett hotell i centrum, lärde oss att hitta i city och kunde köpa julklappar till barnen. Sen dess brukar vi bo i Linköping, åtminstone en natt på varje höst- och julturné. Barnen är stora nu, men julklappar från Linköping vill de inte sluta med.
Julsånger blir det även i år om än inte så många. I Norge, Danmark och Island kommer Sissel att luta sig tryggt mot dem, i Sverige tar hon lite större risker.
– Det är nödvändigt för alla artister, antingen utvecklas man eller så stagnerar man och går bort sig. Jag känner att jag fortfarande utvecklas.
VIDEO: Hör Sissels sång från besöket på Corren
Konceptet ”Songs of love” har hon haft i bakhuvudet i flera år. Att med sång och musik skildra både den mogna kärleken och den fula, missunnsamma svartsjukan. Drabbas man av kärleken mitt i livet får man lov att ge sig hän, då måste man ge kärleken en chans.
– Men det får inte bli sursoppa – eller sötsoppa – av det hela, slår hon fast.
– Det gäller för mig att återerövra låtarna. Som Stevie Wonder gjorde med ”For once in my life”. Visste du att låten skrevs för 60–70 år sen för Frank Sinatra?
Nej, det visste jag inte. Men kan dagens Bob Dylan sjunga låtar en gång ämnade för Frankie Boy, så kan väl Sissel hugga in på låtar en gång arrangerade av och för Stevie Wonder. Eftersom ”alla” vet att hon inte är en soulartist måste hon tackla låten annorlunda.
– ”For once in my life” är så dejlig, så wow, så väldigt, väldigt glad och medryckande, säger hon och sjunger några takter för fotografen och mig.
For once in my life
I have someone who needs me
Someone I’ve needed so long.
For once unafraid I can go where life leads me
Somehow I know I’ll be strong
(Stevie Wonder: For once in my life)
Klassiker som Kurt Weills ”September song” och Bob Dylans ”To make you feel my love” är andra låtar som kan komma upp lagom till premiären samt ett beställningsverk: en ny sång av Stefan Nilsson som fått ord av Py Bäckman.
– Det är mycket ”kill your darlings” när man ställer samman sångerna, det får inte bli för surt som sagt och inte för sött heller.
Om man jämför norsk och svensk smak så verkar norrmän mer intresserade av svensk musik än vice versa. Stämmer det?
– Ja, men det där var nog tydligare för 20–30 år sen, då politiska sångare som Lillebjörn Nielsen och Finn Kalvik hade ett fantastiskt genomslag hemma i Norge. Men av det märktes nästan ingenting i Sverige. Själv lyssnade jag på Åse Kleveland. Medan Mikael Wiehe och Björn Afzelius var kjempestora över större delen av Norge.
Hur blev det så?
– En förklaring lär vara att tv-nätet på vestlandet byggdes ut väldigt sent, medan om du bodde på ostlandet fick du in svenska kanaler och radio. De på östlandet visste precis allt om ny svensk musik och nya trender medan vi på vestlandet inte visste ett dugg. Men det jämnade ut sig när Abba fick sitt genombrott och när Norge vann Melodifestivalen. Svenskarna har alltid varit flinka (duktiga på) att sprida sin musik över världen.
Aha! Är det därför skidåkaren Petter Northug gör sitt bästa för att driva med sina svenska konkurrenter? För att ta revansch?
– Nej, det tror jag inte (skratt). Petter är en narr och en idrottsman i en och samma person. Så det han utsätter svenskarna för är nog mer en del av showen.
Vilka var dina favoritsånger när du var barn?
– Jag älskade Thorbjörn Egner, som skrev ”Klas Klättermus” och ”Folk och rövare i Kamomilla stad”. Tänk dig det, han skrev berättelserna, gjorde alla illustrationer, komponerade och arrangerade musiken och hade en fin berättarröst. Hans visor lever fortfarande, både i Sverige och Norge, säger hon och börjar gnola på en vaggvisa ur Klas Klättermus repertoar,