Isolerat hemmajobb, nedstängningar och självkarantän. När ett av serievärldens allra största affischnamn, Chris Ware, i början av förra året kommenterade den pandemi som svepte över världen med en serie i tidskriften The New Yorker, drog han en parallell till sin egen avskilda tillvaro.
Hans livsstil hade plötsligt accepterats, till och med börjat uppmuntras av myndigheter världen över. Wares självvalda reträtt från interaktion bortom hemmets stängda vrå hade hastigt blivit allas vår påbjudna vardag. Inte en dag för tidigt om vi får tro honom själv. Äntligen är en serietecknares liv upphöjt till norm, konstaterade Ware belåtet.
Även om Ware i underhållningssyfte kan ha velat krydda redogörelsen av sitt påstått tillbakadragna liv kvarstår frågan hur väl hans beskrivning stämmer in på en serieskapares tillvaro. Av honom själv att döma är det en sysselsättning där ensamheten är påtaglig, ibland omfamnas och nästan idealiseras.
Finns det något vi andra kan lära oss av denna yrkeskategori vid tillfällen när ens universum smalnar av till en begränsad yta? Mest lämpade att besvara dessa frågor bland kommuninvånarna är Mats Engesten och Mikael Hammarberg; två av Linköpings främsta serietecknare. Den sistnämnde skrev vi också om 28 augusti i samband med kartläggningen av seriefanzines från Linköping.
För Mats Engesten inleddes karriärbanan för närmare 50 år sedan i Linköpingsstadsdelen Vidingsjö där han fortfarande bor. Han beskriver sig själv som ett inbundet barn som på dagis föredrog att ägna sig åt att skapa fantasifulla teckningar istället för att interagera med andra barn. I så måtto verkar Wares tes bekräftas.
Beslutet att bli serietecknare kom betydligt senare. Under ett besök på stadsbiblioteket såg han en annons i seriefrämjandets tidskrift Bild & Bubbla om en nyligen uppstartad serietecknarskola i Hofors i Gästrikland (som i dag tyvärr är nedlagd – serietecknarskolan alltså, inte Hofors). Han ansökte om en plats via Arbetsförmedlingen och antogs. Året var 1993.
– Jag gick där två terminer. Det var toppen för då träffade man tjugo stycken likasinnade och lärde av varann. Exempelvis hade vi en rad gästföreläsare som Peter Madsen från Danmark som tecknat Valhall och David Lloyd som gjorde V for Vendetta. Man fick också massa kontakter med serieförlag i England och USA så jag började skicka ut jobbansökningar, berättar Mats Engesten.
En serieskapare som söker jobb i dag kan med enkelhet slänga iväg ett mejl med inskannade arbetsprover till en potentiell arbetsgivare. Adressen står oftast listad på berört förlags hemsida. Arbetsinsatsen såg annorlunda ut för en aspirerande serietecknare i jakt på internationella uppdrag vid mitten av 1990-talet.
– Mellan åren 1995 och 2000 tror jag att jag skickade över 500 kuvert med ansökningar. På den tiden fick jag skriva allt för hand. Jag vet inte hur mycket pengar jag lagt på porto till USA. Det blev rätt dyra jobbansökningar [skratt].
Fick du något napp?
– De svarade oftast efter ett par veckor med en lista med saker man behövde jobba på. Första jobbet kom däremot rätt fort på ett litet förlag som heter Atlantis. Jag gjorde ett par serietidningar för dem. Ibland tecknade jag andras manus men jag gjorde också tidningar där jag själv både tecknade och skrev manus.
Sedan dess har Engesten varit inblandad i en rad olika titlar som rent tematiskt ofta drar åt skräck eller science fiction, vilket tycks passa hans karakteristiska stil med mycket tusch och skuggor. Engesten har också gett Linköping sin egen superhjältinna med serien "Blodstid". Huvudkaraktären, She-Wolf, tar på nätterna en välbehövlig paus från studierna vid Linköpings universitet för att prioritera att rädda staden från undergång.
Parallellt med det arbetet inledde Engesten sitt pågående samarbete med det amerikanska förlaget Ten Ton Press och gjorde sitt första skivomslag till Linköpingsrockarna med det serieinspirerade namnet Märvel. När denna intervju äger rum har han precis färdigställt sin senaste serietidning. Denna gång är det den mytomspunne Lemmy Kilmister i Motörhead vars liv Engesten dokumenterat i serieform. Ämnet är bekant. Sedan tidigare har han gett flera andra populära hårdrocksband samma biografiska behandling, däribland Metallica, Slayer och Judas Priest.
Men hur var det nu med en serietecknares ensliga vardag som i många fall blivit vår under pandemin?
Har din vardag förändrats under pandemin?
– Nej, inte alls. Min arbetsdag som tecknare är precis samma som innan. Jag börjar på morgonen när min sambo går till jobbet vid åtta ungefär. Nu jobbar jag inte heltid med tecknandet längre men brukar hålla på i fem till sex timmar.
Saknar du aldrig att ha kollegor?
– Nej. Jag får ibland feedback från min redaktör i USA om något behöver ändras i det jag tecknat. Jag jobbar också kvällar och helger som beroendestödjare vilket räcker.
Vad är ditt bästa tips när man känner sig ensam?
Kanske gå till gymmet om man gillar det. Jag brukar gå en sväng till biblioteket för att låna en referensbok eller något sådant.
Mikael Hammarbergs allra tidigaste teckningar har sparats av en omsorgsfull mormor och hänger i dag i hans ateljé inhyst i radhuset i Malmslätt. Möjligen anade mormor att barnbarnets tidiga intresse skulle utvecklas till ett livslångt värv. Framför allt har Hammarberg ägnat sig åt att göra fanzines, det vill säga en oberoende och egenproducerad publikation. Tidigare i år släppte han sitt senaste fanzine, Blandband, vilket är det fjortonde i ordningen sedan debuten 2016.
Du debuterade som serieskapare först som 37-åring. Varför lät debuten vänta på sig?
– Jag har haft svårt att slutföra saker. Kanske behövdes något som knuffade mig i rätt riktning. Sedan så hänger det kanske ihop med självbild och självförtroende. Tilltro till sitt eget arbete och så. Det krävdes den här storyn för att jag skulle känna att det var värt det.
Berättelsen Hammarberg hänvisar till handlar om hans mammas cancerbesked. I Det jävla ordet skildrar Hammarberg hur diagnosen omkullkastar hans tillvaro. Oron över mammans hälsa framkallar en allvarlig kris hos Hammarberg och tar honom till en ensam plats präglad av dödsskräck, väntan och sorg. Tecknandet av serien blev ett sätt att bearbeta den traumatiska upplevelsen.
Hammarberg har sedan fortsatt på den inslagna vägen. I ett annat fanzine, Vården, redogör han för sina egna medicinska åkommor. Den med sjukhusskräck bör prioritera annan läsning. Närgånget får vi följa Hammarbergs upplevelser från sjuksängen på Linköpings universitetssjukhus där varken kroppsvätskor, diagnoser eller bisarra medpatienter censureras.
I flera av sina serier lägger Hammarberg nya pusselbitar till vem han är och vad som format hans något ensliga persona. I en särskilt hjärtskärande berättelse får läsaren möta hans mobbare från skolgården. Nutid länkas samman med dåtid när serien växlar mellan att gestalta de verbala knivhuggen i klassrummet från ungdomens skolgång till hur såren rivs upp igen i vuxen ålder varje gång han hör någon kommentera hans utseende. Eller springer in i någon av sina skolmobbare på Drottninggatan. Den senare händelsen aktiverar hämndfantasier hos Hammarberg som illustrerar sina allra mörkaste tankar om att få ge igen på mobbarna för vad de utsatte honom för.
– Egentligen borde man väl skita i det där men samtidigt är det svårt. Vissa dagar gör man ju det men tyvärr hänger mobbningen fortfarande kvar alltför ofta. Serierna blir ett sätt att försöka få bort grejer och inte låta vissa minnen störa. Till exempel att någonstans se att de inte var mobbarna som hade rätt i hur sopig man var. Det som är lite tråkigt är att jag vet att de aldrig kommer läsa det jag gjort.
Varför tror du inte det?
– Jag kan inte tänka mig att de läser serier. Jag är i alla fall glad att jag gjorde den serien.
Ett annat dominerande tema i Hammarbergs serier är hans ensamhet – pandemi, eller inte. Ensamheten Hammarberg förmedlar är inte ensamhet i ordets bokstavliga bemärkelse att han skulle sakna sociala kontaktytor. Tvärtom av serierna att döma verkar han leva i en kärleksfull parrelation med sin sambo, har nära kontakt med sina föräldrar och har ett gäng vänner han kan umgås med. Istället är det en ensamhet i närhet av andra människor. Hammarberg skildrar i detalj den eviga kampen mot sin sociala fobi och ett sargat självförtroende. Det är naket, avskalat och självutlämnande.
Vad gör du när ensamheten kryper sig på?
– Jag skickar ett meddelande till någon eller besöker mina föräldrar som bor ganska nära här för en promenad med hunden. Jag kan också se om någon film som jag redan sett hundra gånger.
För att avslutningsvis återknyta till Wares tes verkar Hammarberg ge honom vatten på sin kvarn i fråga om serieskaparen som något av en enstöring. Hammarberg själv nyanserar däremot gärna bilden genom att påpeka att det är något av en kliché om serietecknare som han också bar på innan han började umgås med kollegor.
– Jag trodde nog att serietecknare skulle vara mer enstöringar innan jag började åka på seriemässor. Det visade sig att många är väldigt extroverta och pratglada. Inget ont i det utan det kan vara ganska skönt när man själv inte är det då de kan föra samtalet framåt.
Ware har alltså delvis rätt när det kommer till dig men fel när det gäller andra?
– Ja.