– Jag har varit där du är och du är på väg att bli vad jag är nu.
Det säger Stefan Hammenbeck, konsthistoriker på Östergötlands museum, till kulturvetarstudenten Mikael Johansson. Det låter ganska pampigt där vi står bland alla målningar. Och Stefan Hammenbeck är en berättare, han har länge livnärt sig på att forska och berätta om kultur. Så han kan inte hålla sig, han måste dela med sig.
– Det tar tid att lära sig att se saker. Ta den här Bruno Liljefors-målningen, du måste se den på riktigt om du ska upptäcka att konstnären har avbildat fjolårsgräs mellan grenarna här. Det syns inte i tryck att han har skrapat med penselskaftet.
Vi träffar dem tillsammans med Karin Ström Lehander, kursansvarig på Institutionen för kultur och kommunikation. Hon berättar att kulturvetarprogrammet har haft ett ökande avhopp senaste åren. Ett skäl är bristande tro på arbetsmarknaden.
– Därför har vi startat mentorprojektet. Det dröjde inte länge förrän det började märkas hur studenterna var mera nöjda med utbildningen, säger hon.
Vad har de haft för bild av arbetsmarknaden?
– Vi hör ju från dem att de själva är oroliga för om de ska få något jobb i framtiden. Och deras föräldrar undrar vad det ska bli av dem. Det är ingen bra förutsättning för studierna, svarar hon.
Mikael Johansson känner igen uppfattningen om kulturvetenskapliga studier. Men avhoppen tror han också kan ha andra förklaringar.
– Många tror att det är en lätt utbildning. Att det är självklara ämnen på något sätt. Men den är väldigt studiekrävande och jag tror att en del hoppar av för att det är ganska mycket att läsa, säger han.
Har du märkt någon skillnad sedan ni fick mentorer?
– Ja, det är nog lite skillnad i hur man ser på studierna. Men det är nog ingen som tror att det är lösningen på arbetsmarknaden. Man måste nog förstå att väldigt mycket hänger på en själv om man ska lyckas, säger Mikael Johansson.
Det är något som Stefan Hammenbeck skriver under på. Han uppmanar kulturvetarna att ta småjobb bredvid studierna, på något arkiv eller som guide eller liknande.
– Förr fick man ganska lätt volontärjobb på någon arkeologisk utgrävning, eller man fick något kortare säsongsjobb någonstans. Men de här jobben håller på att försvinna. Det tror jag att vi måste motverka på något sätt.
Och så radar han upp ett antal områden där det behövs kulturvetare. Bland annat tycker han att Stångåstaden borde anställa någon som inte gör annat än att nosa upp historiska fakta om alla bostadsområden och hus i fastighetsbeståndet. För att sedan presentera det i små permanenta utställningar.
– Stångåstaden har råd med det. Och det är viktigt. Jag tror att kunskap och stolthet över sitt område också gör att man är rädd om det, säger Stefan Hammenbeck.