Johan Sievers är frilansande vetenskapsjournalist och har arbetat för Corren i många år. Hav, båtar och kanaler har alltid varit ett stort intresse. Med extrajobbet som slussvärd under vår och höst fördjupades intresset och kärleken till Sveriges överlägset längsta kanal:
– Jobbet är så skönt och fritt, helt annorlunda mot att sitta inomhus bakom ett skrivbord. En eller två dagar i veckan packar jag matsäck och kör ut till exempelvis Borensberg för att möta glada båtägare.
Som slussvärd får han också frågor. När byggdes kanalen? Hur lång tid? Varför? Vilka? Johan ville kunna svara på ett bra sätt och gick hem för att läsa på. Så kom pandemin och researchen tog fart på riktigt:
– Jag beställde hem böcker från antikvariat och tog del av all forskning som finns om kanalen. I tidningsarkiven fann jag också en hel del att förlora mig i, minns Johan och ler nöjt.
Ur böcker, forskning och tidningsarkiv framträdde en rad spännande människor och händelser. De berättade om ett av Sveriges mest prestigefyllda byggprojekt som blev en viktig transportled och till sist en njutbar turistmagnet.
Inte minst sökte Johan Sievers i visarkiven. Mellan fullödiga skildringar av kanalens historia och spännande personöden kan läsaren ta del av kända visor och slagdängor, alla med Göta kanal som huvudmotiv. För mig som läsare blir det en kavalkad av barndomsminnen kantade av svensktoppslåten med texten ”Göta kanal, mitt ideal / där simmar sällan varken haj eller val” och Tage Danielssons text om kanalgrävarna som min historielärare skanderade för oss. Just därför minns jag den: ”Det var valkiga, seniga, beniga labbar / på valkiga, seniga, beniga grabbar.” Bokens titel är hämtad från bossa-låten ”På lyckans smala hav” med text av Tage Danielsson.
– För att inte tala om alla sjömansvisor som kom under 1900-talets början. Där skojade man gärna med Göta kanal och sjöng om sjömännen som hade en mö i varje hamn. Men i slutet av visorna förstår man att de aldrig seglade på de sju haven, de kom inte längre än till Sjötorp, utbrister Johan med ett brett leende.
Kärlek och sång genom slussarna, men Sveriges längsta kanal har också bjudit på dramatik genom åren. Kollisioner mellan fartyg och slussportar har förekommit med jämna mellanrum. I de stabilt murade slussarna är just portarna ömtåligast. M/S Juno, som förresten är världens äldsta registrerade kryssningsfartyg, brakade rakt in i portarna i Söderköping år 1931. Maskinisten hade missuppfattat styrmans signal om att slå full back och slog full fart framåt. Lyckosamt nog höll det bakre slussportsparet när de slogs igen av det framrusande vattnet. Om inte portarna hade stängts, skulle ett stort antal hus blivit översvämmade eftersom de låg lägre än slussen.
Ändå har det skett anmärkningsvärt få stora olyckor på Göta kanal. Kanske inbjuder det makliga tempot till försiktighet. En och annan buskörning av stressade fritidsskeppare har förstås ägt rum. Under 70-talet då småbåtägandet hade sin storhetstid, kallades Göta kanal för ”skilsmässodiket”. Nog är det ett skådespel att nyfiket iaktta från torra land, när skeppare och fördäcksgast ska kommunicera. Inte sällan med karln vid rodret och kvinnan med förtampen i hand. På vår båt utvecklade vi ett eget teckenspråk, man skriker inte på sjön. Vi är fortfarande gifta.
En annan risk med själva anläggningen är förstås vallarna. En kanal är helt enkelt en avlång damm där stora mängder vatten stängts in bakom vallar. Om de brister kan vattnet forsa ut med våldsam kraft och skapa översvämningar. Det förstod Baltzar von Platen på sin tid och en övergripande strategi för kanalens konstruktion blev att alltid kunna ha kontroll över vattenflödena, även efter stora skyfall.
En kanal kräver skötsel. Röjer man inte undan vass och sly blir det snart en djungel och båtarna får treva sig fram i vegetationen. Med tiden blev Göta kanal sorgligt eftersatt. I sin tidigare bok Göta kanal 2.0 - Med sikte på kommande generationer (2022) skrev Johan Sievers om den stora renoveringen som genomförts på senare år.
I början av 2000-talet är Göta kanal ett av Sveriges största besöksmål men skicket är så dåligt att säkerheten äventyras. Kanalen har grundat upp och en del vallar är instabila. Av sju kilometer kajer är en del i så dåligt skick att de hotar att rasa. Rapporten som kommer 2014 är obarmhärtig. Antingen en totalrenovering eller stänga kanalen för gott.
Nu startar ett stort renoveringsprojekt och man får pröva sig fram med en blandning av gamla metoder och ny teknik. Allt för att anpassa den ursprungliga kanalen till moderna krav på hållbarhet, säkerhet och klimatförändringar. Alltsammans kostar närmare en miljard kronor och det blir den största renoveringen i kanalens 200-åriga historia.
Johans bok om ”lyckans smala hav” bjuder också på skabrösa anekdoter och roligt kändisskvaller. I juni 1983 är det resebyråmiljardären Simon Spies som kliver ombord på Wilhem Tham. Vid sin arm har han den unga hustrun och fotomodellen Janni. Bröllopsresenärerna med sitt stora entourage går knappast spårlöst förbi, helt i enlighet med kvinnotjusaren Simon Spies fräcka manér – han var bland annat känd för att ha låtit sig fotograferas naken inför pressen på en porrklubb i Köpenhamn. I Göteborg låg röda mattan utrullad på kajen och en blåsorkester spelade käcka valser. Staben ombord bestod till större del av unga kvinnor. Det fanns inte plats för all personal, champagne och kaviar på det gamla fartyget utan mycket fick forslas med bilar i konvoj efter båten. Hagge Geigert skrev i Göteborgs-Posten att han inte ”kunde tänka sig något stillösare och brackigare jippo”.
En annan mer allvarstyngd birollsinnehavare i kanalens historia förtjänar att nämnas, nämligen 25-åriga dalkullan Margta Görsdotter. Efter svår hungersnöd hemma i Tuna socken i Dalarna vandrar hon 1813 tillsammans med andra män och kvinnor de 30 milen till Påvelstorp i Västergötland för att arbeta på Göta kanal. När Margta och hennes arbetslag når kanalbygget har det pågått i tre år och organiseras av militären. Liksom de arbetande soldaterna bor kvinnorna och männen i flyttbara baracker. De sover skavfötters två och två. De jobbar från fem på morgonen till åtta om kvällen med några timmars rast mitt på dagen. Arbetet? Att gräva med plåtskodda spadar i alla väder utom ösregn. Tröst kom i form av stärkande drycker som delades ut.
Var det verkligen ryska krigsfångar som grävde kanalen?
– Nja, det är till stor del en skröna. Ryssarna var en försvinnande liten del. Av de 58 000 personer som arbetade med kanalbygget 1810 - 1832 var bara omkring 200 från Ryssland. Det mesta tyder på att merparten var desertörer, inte krigsfångar. Men de tittar ständigt fram i historieskrivningen, kanske för att ryssarna var illa sedda, Ryssland var ju vår ärkefiende i öst.
För några veckor sedan recenserades ”Lyckans smala hav” av Bibliotekstjänst. Recensionen var mycket positiv och Sievers hyllades för sin ”genomarbetade berättarstil”. Boken fick högsta betyg, fem av fem.
–Jag blev väldigt glad och stolt över recensionen. Jag har arbetat med boken av och till under fem år och strävat efter att den ska vara rolig att läsa samtidigt som man lär sig mycket. Så det är kul om jag har lyckats med det.