The Soundtrack of our lives är återförenade.
The Soundtrack of our lives bildades i Göteborg i mitten av 90-talet och består av Ebbot Lundberg, Ian Person, Mattias Bärjed, Martin Hederos, Kalle Gustafsson Jerneholm och Fredrik Sandsten. Deras kanske mest välkända låt är singeln ”Instant Repeater ’99” från 1996, men bandets låtskatt sträcker sig över flera decennier.
Under rockbandets storhetstid fick de fans även utanför landets gränser, inte minst då Oasis tog med Soundtrack of our lives på turné i USA. Där slog de främst igenom med deras tredje album ”Behind the Music” och 2002 nominerades bandet på amerikanska grammis för bästa rock/indiealbum. Framgångarna ledde till en hel del framträdanden i tv-program med programledare som David Letterman, Jools Holland och Jay Leno.
Efter en längre tids uppehåll återförenades rockbandet förra året och begav sig ut på nya spelningar. Responsen blev överväldigande positiv och i sommar är det återigen dags för bandet att åka ut på en omfattande turné. Den 2 augusti står rocklegendarerna på Skyltens innergård och spelar för Linköpingspubliken.
Hej Ebbot, hur är läget?
– Det är bra tack, full rulle hela tiden, både med sologrejer och det här med Soundtrack. Jag gillar att hålla på med något hela tiden och är inte så mycket för att lata mig. Eller, jag är i och för sig ingen kille som går på gym eller så, därför har jag lite ont i knäna. Men det är nog en konsekvens av allt "stagediveande", så det är självförvållat.
Hur hittar du motivation att fortfarande köra på efter så många år?
– Jag är mer motiverad än någonsin faktiskt, även om det musikaliska ändras genom åren. Men nu är det så mycket skräp i etern och avloppet har verkligen svämmat över, då måste såna som jag vara aktiva. Jag är en musikalisk rörmokare kan man säga och jag försöker envist hålla fast vid den typen av musik som jag tjänat evig trohet till.
Nu tar du med hela gänget i The Soundrack of our lives till Linköping, har du några roliga minnen härifrån?
– Det var ett tag sedan vi var i Linköping, men jag har haft riktigt kul där faktiskt. Jag minns att det var någon där i Linköping som hette Ebbot. För första gången någonsin kom en man fram till mig och sa "vår son heter Ebbot, han är 14 år nu men han vet inte riktigt om han vill heta det". Då sa jag att han kunde väl heta det i andranamn. Ebbot måste vara i 20-årsåldern nu, jag vet inte om han vill vara förknippad med mig och min musik.
Ebbot Lundberg har stått på scen i många år, men säger själv att han är mer motiverad än någonsin.
Hur är det att återförenas och spela ihop igen som band?
– Vi gjorde det som experiment för ett år sedan och körde lite spelningar. Sen kände vi att vafan, vi gör en turné också. Vi kommer inte hålla på att göra något nytt, vi har gjort så mycket låtar så vi behöver inte göra några fler. Plattorna vi gjort håller fortfarande och våra fans vill ändå höra de gamla låtarna.
Vad är det som gör att ni fortfarande har så trogna fans tror du?
– Det är nog för det är ingen bullshit med oss. Vi är vad vi är och vi har aldrig försökt vara något annat. Det bara är så. Folk uppskattar att det finns någon slags själ i det vi gör. Det spelar ingen roll vi kört på med jojk eller techno, det viktigaste är att det finns en själ i det. I dag är det väldigt mycket som är platt och själlöst.
Om du ska lyfta fram ett häftigt minne från din långa karriär, vad vill du berätta då?
– När vi spelade i Egypten kanske. Det var väldigt roligt för där skrattade de mest bara åt oss. Det var inte för att vi såg roliga ut, det var för att jag till exempel saknade en sandal, det tyckte de var jätteroligt.
– Eller förresten, det roligaste var nog när vi var i Kina och Mongoliet. Där hade man aldrig sett västerlänningar så publiken skrattade ihjäl sig och tyckte nog att vi var det fulaste bandet de någonsin hade sett. Bara det var väldigt kul. Sen fick jag inte "stagedivea" där så den kinesiska militären fick bära upp mig hela tiden. Det är ett trevligt minne.
Gillade de musiken?
– Publiken var i extas så de gillade vår energi i alla fall. Jag tror de gillade musiken också. Eller var de i extas av lyteskomik kanske, men det spelade ingen roll. Det var roligt ändå.
Vi får hoppas att Linköpings-publiken också gillar det ni gör på fredag!
– Ja verkligen, jag hoppas att vi levererar. Eller fan, det kommer vi göra. Vi är som ett gammalt monster som vaknat till liv.
Ebbot Lundberg och hans The Soundtrack of our lives spelar på Skylten 2 augusti.