Kulturen och teatern har Ulrika Reinholdsson haft med sig sedan barnsben. Under uppväxten i Örebro var hon en flitig gäst på Örebro teater och Hjalmar Bergmanteatern redan som 12–13-åring.
– Jag läste mycket och gick på all teater jag kunde. Då kunde man köpa billiga biljetter och få sitta i orkesterdiket eller längst upp på läktaren. Jag såg allt från Shakespeare till Nationalteatern. Jag började gå själv på föreställningar när jag var 13 år ungefär och tyckte det var fantastiskt, säger hon.
En av hennes starkaste teaterupplevelser kommer just från den här perioden med besök på Gamla Teatern i Örebro.
– Jag var väl 12 år. Det var en föreställning av teatergruppen Narren som hette "Sjappett". Det handlade om ett gammalt ölsjapp och några ganska vinddrivna existenser som hasade runt där och pratade med varandra. Det låter ju inte som nåt för en 12-åring i Örebro men det var nåt som grep mig väldigt mycket för jag var alldeles tagen av den pjäsen.
– Det är nåt jag brukar ta med mig när folk säger att det där inte passar för unga eller så. Det vet man faktiskt inte. Man ska inte vara så låst i olika människotyper eller kategorier. Därför är publiken här i Linköping så bra. De vågar det språnget och kommer även om de inte riktigt vet vad det är för föreställning, säger Ulrika Reinholdsson.
I början fanns det också teaterdrömmar om att själv stå på scenen. Mer eller mindre roade klasskamrater fick stå ut med Ulrikas egna uppsättningar.
– Jag var oerhört influerad av Carin Mannheimers "Lära för livet" som gick på TV då. Det var ju sånt jag ville göra, det var 70-tal och det skulle vara mycket problem och samhällstillvänt. Det handlade ofta om nån taskig rektor eller oförstående föräldrar, skrattar hon.
Så småningom utbildade sig Ulrika Reinholdsson till förskollärare och på lite krokiga vägar hamnade hon i Linköping för drygt 20 år sedan. Till en början var hon teaterbesökare också i sin nya hemstad men för cirka tio år sen fick hon frågan om att gå in i riksteaterföreningens, dåvarande Karils, styrelse.
– Karil engagerade unga och det var faktiskt sonens kompisar som föreslog mitt namn, säger hon.
Resten är, som det brukar heta, historia. Riksteatern Linköping har med Ulrika Reinholdsson som hängiven bokare och arrangör blivit en av landets mest aktiva riksteaterföreningar med ett 20-tal teater- och dansföreställningar varje år.
Ett lagarbete förstås, men när Lars Winnerbäcks stiftelse skulle dela ut Nyponet 2019 till en eldsjäl inom kulturlivet som gör Linköping roligare föll valet på Ulrika Reinholdsson. När hon dessutom försökte framhålla just lagarbetet blev Lars Winnerbäcks svar; "Ulrika, nu är det du som är Lucia".
– Det har tagit tid att landa. Alla är ju jätteglada och stolta. Det är superkul verkligen. Jag har fått så mycket hejarrop och gratulationer att jag blir alldels rörd av det. Att kunna lyfta Riksteatern Linköping och få berätta om vad vi gör det är jättestort och känns väldigt fint.
Hur ser du på kulturlivet i Linköping?– Jag tycker det har hänt massor. Det går framåt ordentligt och kontakten mellan oss som jobbar med kultur har verkligen utvecklats. Det finns ingen konkurrenssituation som jag känner utan vi kompletterar varandra och hjälps åt. Många föreställningar har ju samma publik.
Hur skulle du beskriva er publik?– På många evenemang så ser man ungefär samma människor men ändå med inslag av ny publik. Man ser kärnan, vår grundpublik, men så kommer det några man aldrig har sett och det är så fantastiska roligt.
Många kulturinstitutioner brottas med en åldrande publik men Ulrika Reinholdsson är inte särskilt orolig.
– Jag är jätteglad för den publik vi har oavsett ålder men det kommer ändå ny publik och unga människor på våra föreställningar. Det finns alltid ett behov av konst och kultur. Sen ser det inte ut på samma sätt idag. Unga engagerar sig inte i föreningar och blir medlemmar på samma sätt. De har ett annat sätt.
Finns det nåt du saknar i Linköping, för er egen del eller för kulturlivet i stort?– Man önskar ju såklart mer pengar för att kunna göra mer. Det gör alla som håller på med det här. Det behövs en större scen i Linköping som är nånstans mellan Sagateatern och Konsert & Kongress. En mellanscen för runt 350 personer vore lagom.
– Det finns föreställningar som vi inte kan ta hit för att scenen är för liten eller för att det saknas teknik och det är den tekniska kostnaden som är vår största kostnad eftersom det inte finns befintlig teknik på Saga.