Boken presenterar sånger som sjungits i en månghundraårig, obruten tradition. Vandringsvisor, medeltida ballader, skillingtryck och sånger ur ”Frithiofs saga”. De ges nu ut i tryck för första gången.
Balladsångerskan och folkmusikern Marie Länne Persson är en av eldsjälarna bakom denna utgivning. Han tar emot i hemmet, en 20-talsvilla i Tannefors. Vi slår oss ned vid köksbordet, lämpligt nog, eftersom ”många av resandefolkets visor utspelar sig i hemmet”.
*
I det fattiga torpet på näset
Där min barndom så lyckligt förflöt
Där vi lekte som barn uti gräset
Och av ängsblommor kransar vi knöt
( "I det fattiga torpet" på gräset, trad efter Rolf Novak-Rosengren)
*
– Den som öppnar boken och väntar sig något exotiskt kan nog bli besviken. Visorna är överlag lätta att läsa och ta till sig. Man känner igen dem, men i andra varianter. Det är hur de framförs som är avgörande. Dessa sånger sjungs på största allvar, ja på liv och död, förklarar Marie Länne Persson.
Hon tillhör inte själv resandefolket, men har länge drömt om att få utforska dess kultur. Den tändande gnistan var nyvunna kunskaper om det så kallade ”Tattarupproret” i Jönköping 1948. Hon skrev musik till en föreställning om denna mörka del av sin gamla hemstads historia. Där började också samarbetet med Ralf Novak-Rosengren, artist och musiker i resande-romsk tradition. Sex år senare manifesteras samarbetet med denna sångbok.
Det är hög tid, tycker Marie, att någon ur resandefolket kliver fram och skriver de resandes historia.
– Inga resande har någonsin tidigare skrivit om andra resande, ingen har tidigare skrivit för resande som målgrupp.
– Vi riktar oss särskilt till personer av resandesläkt, både de som vuxit upp i kulturen och de som först som vuxna fått reda på sitt ursprung. Men förstås också till alla andra som är intresserade av visor. Vi berättar om de miljöer och de sammanhang sångerna sjöngs i, fortsätter hon.
Ralf Novak-Rosengren berättar i boken:
”Som liten satt jag och lyssnade på alla dessa gamla berättande visor – smäktande kärleksvisor och visor om tragiska öden, sånger om kampen för äran och om ensamhetens tunga vägar, visor som braverade stort om hästmarknader och affärer, om vandringen som tycktes vara vårt folks ödeslott. Jag bar visorna inom mig under hela uppväxten och sjöng i smyg några strofer här och där för att memorera de ålderdomliga sångerna, som sjöngs på ett för många utomstående besynnerligt gammaldags sätt.”
Författarnas kommentarer är skrivna i dialogform, ett sätt att visa att det handlar om två sidor av samma historia. De såg tidigt att många av sångerna fanns i bägges traditioner, fastän i olika varianter.
Är de medeltida balladerna lika ruggiga och bloddrypande även hos resandefolket?
– Det får man nog säga. Balladerna har väl genom alla tider haft samma funktion som skräckfilmerna har hos oss i dag. Att vara en följeslagare, som inte viker för det allra värsta. De visar att det alltid finns någon som har det värre och det kan kanske trösta. Romanisången ”Vid Vadstena bro” är av senare datum, men innehåller också ond, bråd död.
*
Men främlingens kniv lika fort kommer opp
Och slungas med kraft emot ynglingens kropp
Han hoppar vigt undan, men Jesus, mitt liv,
i halsen på bruden satt ynglingens kniv
("Vid Vadstena bro", trad efter Ralf Novak-Rosengren)
*
Resandefolket sägs hålla hårt i sina sånger. Vad har det inneburit för er?
– Eftersom det är känsligt omkring visorna så har vi valt att basera boken på Ralfs stora repertoar som han har från sin egen släkt. Hos de resande är det så att man får en sång som en gåva. Det är som att få en släktklenod av mormor. Varje gång man sjunger den tänker man på mormor och känner hennes närvaro.
– Då blir man förstås rädd om sången och vill spara den för sig själv och sina närmaste. Som folkmusiker kan jag förstå resonemanget, vissa låtar har man fått lära sig av speciella personer och de har en särskild plats i hjärtat. Det är muntlig tradition.
Vilken är din egen favorit i boken?
Marie knäpper på harpan och börjar sjunga:
*
O, tysta ensamhet, var skall jag vännen finna
Bland sorg som ingen vet ska mina dar förrinna
("O, tysta ensamhet", trad efter Ralf Novak-Rosengren)
*
Jag känner igen texten från ”Visa från Utanmyra”, men melodin är ny för mig.
– Ja, den finns i många varianter, både i svensk tradition och i romsk. Men den här är den vackraste jag vet.
En bjärt kontrast bjuder Ralf Novak-Rosengrens egen ”Rosengrens visa”. Är han själv förebilden till ”mannen med kniven i stövlarna”? Kommentaren i boken är tvetydig. Medan texten går rakt på sak.
*
Se mannen med kniven i stövlarna där
Med piskan i handen och hatten på sned
Han steppar och dansar på romanovis.
Han leker med kvinnorna, han för dem dit han vill
O, hästarna de gnäggar, ja hästarna de går.
Dom för han vart han vill, dom går ju i hans spår.
("Rosengrens visa." Text och musik: Ralf Novak-Rosengren)