Extas på Östgötateatern
Det är i mitten av 1990-talet och den 26-åriga Elin lever i en kvävande medboerendesymbios med sin självömkande mamma. För att ha råd med hyran tar Elin (Pascalle Arias Basualto) ett jobb på ett kafé och det visar sig bli det första steget ut i den stora världen. Genom kollegan, den frigjorda klubbtjejen Mira (Fanny Färingö) kastas hon in i 90-talets ravekultur med allt vad det innebär av droger och raka, hårda bastrummor. Hon frigör sig därigenom gentemot mamman men blir i stället ett enkelt offer för den mångsysslande entreprenören Lenny (Krister Kern), som med sin självhjälpsretorik och sektledartendenser lyckas snärja den valideringstörstande Elin.
"Extas" handlar om frigörelse och konsekvenserna friheten kan innebära. Elin och Mira flyttar in i Lennys förortsvilla "Villa Viva" där de bor med flera andra unga tjejer. Här, liksom på ravefesterna, råder en sorts förtäckt kravlöshet. Tidvis låser Lenny in tjejerna för att de ska ta nästa steg i sin frigörelse - allt under ett sorts förvridet samtycke. Och Malin Axelsson, en av landets mest omtalade dramatiker och den som skrivit pjäsen, fångar skickligt denna tvetydiga känsla av fritt fall, en känsla som balanserar mellan skräck och extas.
Provokationen finns där i skådespeleriet; språket är ovårdat och rakt, sex och lust går som en röd tråd genom hela föreställningen utan att någonsin falla in i den berömda buskisfällan. Provokationen finns även där i scenografin och ljud. Den tunga musiken är i det närmaste obehagligt hög och den gröna nattklubbslasern förflyttar publiken från en sekelskiftesteater till ett industrirave 1997. "Extas" är en samproduktion med Riksteatern och har under hösten turnerat runt om i landet. Scenografin är därför anpassad för turné, men det stör inte – tvärtom framstår den som sparsmakat kraftfull. Fem lådor i varierande storlek utgör hela scenbilden och används till allt från dansgolv och ljuspelare till förvaringsutrymme.
Extas på Östgötateatern
"Jag fattar inte ett dyft" säger den äldre mannen bredvid mig rakt ut i luften när pjäsen går in i paus. Nej, "Extas" är kanske inte för alla. Scenerna är i det närmaste Knausgårdianskt uppbyggda, det finns inga tydliga avslut utan scenerna flätas associativt in i varandra. Det känns härligt och organiskt, men bidrar till en viss förvirring, speciellt i början då handlingen inte riktigt har satt sig. Personligen hade jag önskat att man renodlat pjäsen ännu mer, tagit bort storylines som förvisso är bra men som inte för historien framåt. Det finns även en ungdomsteatervibb över uppsättningen, en sorts "Fucking Åmål"-déjà vu från 1998. Inget fel med det förstås, men det gör att den åldrade publiken på premiären i Linköping känns än mer malplacerad.
Men "Extas" är en bra teater. Den vibrerar och, som alla bra uppsättningar, förflyttar den publiken till en annan värld. Ravefesten symboliserar drömmen om friheten att hänge sig åt nått helt och hållet, den fullkomliga extasen. Men frågan är till vilket pris friheten kommer.