När Anna Laestadius Larsson arbetade som journalist tyckte hon att kultursidorna var onödigt svåra. Hon ville göra kulturbevakningen mer folklig och konsumenttillvänd. Det är ett drag som kanske går igen i hennes författarskap, som blivit känt för att göra historien lättillgänglig och underhållande.
Anna Laestadius Larsson från Linköping firar tio år som författare. Med historiska romaner som "Barnbruden" och "Pottungen" har hon blivit känd för att göra gamla seklen lättillgängliga och underhållande för en bred läsarkrets. Men det första manuset hon skickade in till förlaget drog mer åt det svåra och höglitterära hållet.
– Jag hade läst litteraturvetenskap och ville också skriva på det sättet. Jag ville vara en fin författare, säger Anna Laestadius.
Men redaktören tyckte att det hela blev för obegripligt. Hon kryssade över merparten av romanen och det ledde till den lättsamma stil som läsarna nu förknippar henne med.
Anna växte upp i KB-villorna i Ryd och läste kulturvetarlinjen på Linköpings universitet. Hon ville bli journalist, praktiserade på den nu nedlagda tidningen Östgöten och drömde om att få skriva på Corren. Men här fick hon inget jobb. I stället blev hon anställd på Aftonbladet och så drog flyttlasset till Stockholm. Sedan dess har hon skrivit för tidningar som Svenska dagbladet, Amelia, och Expressen, med ett särskilt fokus på kvinnofrågor och jämställdhet.
Omgiven av kollegor i journalistbranschen som en efter en gav ut böcker tänkte Anna att hon väl också kunde skriva en roman.
– Jag tänkte att 'det där kan väl inte vara så svårt'.
Men inspirationen saknades.
– Jag tyckte inte att jag hade något att berätta eller komma med. Man behöver ju inte skriva autofiktion, men man kanske behöver ett trauma eller någonting för att kicka igång processen.
När hon en dag besökte Drottningholms slott klarnade det. Där hängde ett porträtt av hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotta, den yngsta bruden i modern svensk historia. Anna, som alltid varit intresserad av historia och särskilt av 1700-talet, kände det som att porträttet talade till henne.
Med inspiration av hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlottas dagböcker skrev Anna Laestadius Larsson debutromanen "Barnbruden".
– Det öppnade en helt ny värld för mig. Guiden berättade att hon skrivit dagbok och jag kände att jag måste läsa dem.
Dagböckerna som består av sammanlagt 5 000 sidor visade sig vara svåra att låna hem. Då bestämde sig Anna för att köpa dem för det saftiga priset 12 000 kronor.
– Jag fick en stark ingivelse. När jag sedan såg att Charlotta dedikerat dagboken till sin bästa väninna Sofie von Fersen, Axel von Fersens syster, kändes det som min historia att berätta.
Debutromanen "Barnbruden" utgår från dessa dagboksanteckningarna. Kännetecknande för Annas böcker är de dignande beskrivningarna av de historiska miljöerna. Hon beskriver detaljerat kvinnornas toalett, vilken mat som serveras och vilka kläder de olika samhällsklasserna bär. Här finns detaljer som särskilda strutar som sätts för ansiktet för att inte andas in det puder som håret fixas med eller den ingående beskrivningar av den trendiga 1700-talsrätten Schiemerta. Det har med andra ord krävts en hel del efterforskningar för att kunna skriva romanerna.
– Jag har hyllmeter med 1700-talslitteratur hemma, allt ifrån kokböcker, till böcker om dräktsömnad och avhandlingar.
När byggdes egentligen Linköpings slott? "Jag är känd som Wikipedia i min familj, jag googlar upp allt" säger Anna. Några sekunder senare står det klart att slottets äldsta delar byggdes på 1100-talet, betydligt äldre än de miljöer Anna brukar röra sig i alltså.
Ändå menar hon att det är lättare att skriva historiska romaner än samtida.
– Det är mycket lättare att titta på något i backspegeln än att få syn på det man är mitt i.
Anna vill skriva fängslande historier, sådana där man glömmer tid och rum medan man läser, men hon drivs också av att berätta om kvinnohistoria.
– Jag vill berätta om var vi kommer ifrån, om kvinnornas kamp och vägran att foga sig i orättvisorna. För kvinnorna har vägrat. Man kan tror att idén om att jag har rätt till min frihet är ny, men det är den inte. Hedvig Elisabeth Charlotta skriver i sin dagbok att hon önskar att hon vore man och att hon tror att alla kvinnor önskar det, eftersom man då skulle kunna njuta av den totala friheten.
Kvinnofrågor är ett återkommande tema i Annas böcker. Ibland tycker hon att det är svårt att leva sig in i självbilden hos en kvinna född på 1700-talet. De kan vara svala och fatta obegripliga beslut. Anna berättar att hon då brukar diskutera de historiska kvinnornas handlingar tillsammans med sina vänner, för att komma fram till varför de gör som de gör.
– Det är lite som att gå till en psykolog, säger Anna.
Nu skriver Anna på en roman om reglementeringen av prostituerade i början av 1900-talet. Att färdigställa en bok, med alla efterforskningar som krävs brukar ta ett drygt år. Den nya romanen väntas bli klar i höst och komma ut någon gång under 2024.