"Tiggarflickan" kom nyligen ut på svenska - för andra gången, första gången var redan 1984, långt innan det var tal om något Nobelpris. Det är den enda av novellmästaren Munros böcker som nästan är en roman. De tio novellerna handlar alla om Rose som växer upp i fattig miljö, gifter sig svinrikt, skiljer sig och slingrar sig vidare i akademiker/kulturvärlden.
Vi börjar med den kritiska rösten, som kom från bokcirkelns yngsta deltagare, Erica Månsson, som just fyllt 18.
– Kändes inte som en bok för mig, sa hon, trots att den är välskriven och så. Neej... jag kanske ska läsa om den, om ganska många år.
Pia Jagerfelt fyllde i, men från den positiva sidan:
– Det är inte så många böcker man vill läsa om, men den det här är en sån. Så hög densitet. Jag är så facscinerad av hennes formuleringskonst, och att hon är oförutsägbar. Det här är inte fiktion, det är livet!
Björn Lundin höll med:
– Otroligt välmatad, den griper väldigt djupt ner i människans psyke och livsvillkor, det finns inga räta linjer, allt är motsägelsefullt och Rose själv är ambivalent. Väldigt stark läsning, de korta anekdoterna som finns i berättelserna, de leder kanske ingenstans, men de bidrar till färgskalan, till tavlan som målas.
Susanne Abel tog vid:
– Ja, en tavla, eller en buffé. Jag läser normalt väldigt snabbt, men det här är ingen sån bok. Den ska läsas långsamt, och det håller jag på med nu. Jag tycker väldigt mycket om Rose, hennes humor och att hon håller huvudet högt, hon är inte gammal när hon genomskådar sin styvmor Flo. En vemodig bok, men också hoppfull. Jag läser den med glädje.
Resten av bokcirkeln höll med om berömmet, men hade många tillägg. Jakob Carlander, som läste "Brinnande livet" i förra bokcirkeln i våras, sa:
– Det finns så många särskilda meningar, underbara, underfundiga. Det handlar om vem som är över och under. Och det lite försonliga, ironiska draget, det är så bra. Det är lätt att läsa in sig själv och alla fiaskon man gjort, det är så igenkännbart, det här att att överleva med sin skam.
Ja, sa Henry Jansén och berättade att han fann att han plötsligt stannade upp i läsningen.
– Jag fastnade med blicken och var tvungen att tänka tillbaka. Tydligen var det nåt man upplevt själv. Jag undrar, är det självupplevt av Alice Munro, kan man skriva så här bra annars?
Dennis Östryd erkände att inte mer än varannan bok som han läser får vara så här "dyster".
– Det är inte lättsmält, men styrkan är att man känner igen sig i det allmänmänskliga. Och att hon är plågsamt precis i iaktagelseförmågan.
– Ja, plågsamt precis, det sammanfattar boken väldigt bra, utbrast Björn.
När cirkeln skulle sammanfatta hösten och göra sina rangordningslistor blev Nobelpristagaren, trots allt, omsvängd av en svensk, inte så känd (ännu) författare. Nämligen Sara Lövestam med sin "Hjärta av jazz", höstens höjdare enligt Correns bokcirkel.