Pär Lagerkvist skrämmande aktuell

När Pär Lagerkvist gjorde en resa genom Europa 1933 såg han hur nazismen och fascismen marscherade fram. Väl hemma skrev han "Bödeln", en liten roman på bara 77 sidor som är så tät att plutonium känns poröst i jämförelse. Trots sina få sidor innehåller "Bödeln" två delar. I den första befinner vi oss i en medeltida källarkrog, i den andra i en nutida (alltså 1933) jazzklubb.

Bödeln är centralpunkt i båda berättelserna, en tyst och närmast magisk gestalt som fascinerar och förskräcker i sin blodiga väldighet. På jazzklubben spelar ett gäng svarta musiker, men i en handvändning vänds feststämningen till rasism, rått våld och hat.

Stilen är korthuggen och osentimental.

Oturligt nog kunde varken Stig Ruhlander, Gunilla Axelsson eller Marie Oldfeldt vara med på vårens sista träff (de har dock mejlat sina listor som ni ser här intill). Men de fyra som var på plats var alla överens – "Bödeln" är en skrämmande aktuell liten pärla.

Sanna Nilsson började:

– Boken är så nätt, men den säger så mycket på få sidor. Jag tyckte om sättet den är skriven på, så rakt på sak, den är både lätt OCH svår att läsa. Texten flyter snabbt men man får tänka ordentligt.

– Det är inte en sån bok jag brukar läsa, därför var det extra intressant. Och det är bara trevligt att få lite yxhugg istället för de fluffmoln som jag brukar läsa! (ha ha).

Jasmin Abdulkarim tyckte att bödeln är en intressant figur, eftersom han är både offer och förövare. Hon fortsatte:

– Med boken varnar Pär Lagerkvist människorna för nazismens framfart - så tidigt.

Jakob Carlander fyllde i:

– Tänk att han skriver den 1933, sex år före Andra världskriget och fem år före Kristallnatten.

Jakob fortsatte:

– Boken är oerhört intensiv. Gudsbrottningen i den är hisnande. Pär Lagerkvist inte bara förutsåg Andra världskriget, han lägger också ansvaret hos människan, det går inte att göra Gud, eller Bödeln, ansvarig, utan det ligger hos människan.

– Sen funderar jag på det rasistiska tänkandet på jazzklubben, vad har människor att sätta emot? Boken är väldigt, väldigt aktuell och det skrämmer lite.

– I medeltidsdelen sitter Bödeln sitter tyst medan de andra tjattrar, pratar, kommenterar och pekar på honom. Han VET vad ondska är.

Madeleine Nordell fyllde i:

– Ja, de andra flirtar med ondskan.

Hon tyckte, liksom de övriga, mycket om boken.

– Den är stark, väldigt otäck, så nära. I Majgull Axelssons bok "Jag heter i Miriam" som ju har linande tema så finns nåt förbarmande, lite mänsklig värme. Men här är det rått, som en otäck våldsfilm man inte vill se. Och föraktet för svaghet är så oerhört tydligt

– "Nazisterna" på jazzklubben är våldsförhärligande, de älskar kraft, blod, mark och nation. Och de andra som är svaga, de ska bara bort.

Madeleine läste högt ur "Bödeln", citat som "Våldet är den högsta yttringen av mänsklighetens inte bara fysiska utan även andliga krafter!" och "Vi kommer att sätta som oavvisligt krav att alla oliktänkande kastreras!".

– De "starka" i "Bödeln" visar ett människoförakt som känns aktuellt i dag. Boken är en nyttig varning.