– Jag blev glad och hedrad över priset, förstås. Och väldigt överraskad! Det här ingick inte i mina föreställningar, säger Karin Johannisson på telefon från hemmet i Uppsala.
Vilket förhållande har du till författaren Verner von Heidenstam?
– Ja, vad ska jag säga . . . Jag har inte alls intresserat mig för kretsen av författare där han ingick, 90-talisterna. Han var väl en typisk kulturman för sin tid, en representant för de patriarkala strukturer som fanns då.
Just de strukturer som påverkar och styr människor, och relationerna dem emellan, hör till det som Karin Johannisson intresserat sig för som idé- och lärdomshistoriker. Förra året kom ”Den sårade divan – om psykets estetik” där hon skriver om författaren Agnes von Krusenstjerna, konstnären Sigrid Hjertén och poeten Nelly Sachs (som fick Nobelpriset 1966). Tre kvinnor som alla föddes i slutet av 1800-talet, fick psykiatriska diagnoser, vårdades på mentalsjukhus, men samtidigt lyckades behålla sin konstnärliga identitet. Med deras patientjournaler som utgångspunkt har Karin Johannisson undersökt var gränsen för kvinnlig galenskap går, vem som har makten att definiera den, och hur sjukdom kan bli en identitet, något man kan använda sig av.
De levde i en tid när konventionerna satte skarpa gränser för hur utlevande och självständiga kvinnor fick vara. Den kvinna som ville få tillgång till samma frihet som männen, inte minst vad gäller sex, riskerade att stötas bort, stämplas som störd.
– Min tes är ju att en kvinna bedömdes som galen mycket snabbare än en man när hon överskred vissa gränser, säger Karin Johannisson.
Agnes von Krusenstjerna är ovanlig genom att hon fortsatte att vara produktiv under sina vistelser på mentalsjukhus, och närmast vårdade sin diagnos. Länge var den hysteri, men mot slutet av hennes liv ändrades den till manodepressiv sjukdom.
– Det är ungefär det vi numera kallar bipolär sjukdom, bipolär sjukdom light, om man så vill. I dag finns många exempel på människor som lever framgångsrika liv som bipolära och säger att de inte vill vara utan sin diagnos. De har insett att, inom vissa gränser, är pendlingen mellan ljus och mörker en gynnsam faktor för viss form av kreativitet. Jag är övertygad om att Agnes von Krusenstjerna såg sitt tillstånd så, som en resurs hon kunde bejaka.
Kan vi lära oss något av de här kvinnornas öden?
– Att gränserna mellan avvikelse och normalitet alltid är förhandlingsbara. Men jag är inte säker på att vi lärt oss så mycket. Det bekvämaste sättet att bedöma en kvinnas galenskap är ju att sätta en diagnos. I dag sätter vi dessutom fler diagnoser än någonsin tidigare, på fler och fler tillstånd. Till och med på barn. Att stänga in en kvinna eller ett barn i bestämda definitioner för vad som är normalt tycker jag är väldigt olyckligt.
Karin Johannisson tilldelas Övralidspriset för sitt samlade författarskap, där kroppens historia hela tiden varit det centrala.
– Jag vill skriva historia med existentiell relevans, och det innebär fokus mot vissa givna brytpunkter: födelse, död, kroppsliga erfarenheter, sjukdom och sexualitet. Det är teman som jag hela tiden har cirklat kring i mina böcker, ämnen som ständigt är väldigt centrala för människan, tycker jag.
Under prisceremonin vid Verner von Heidenstams Övralid är det tradition att pristagaren håller tal vid författarens grav. Än så länge vet Karin Johannisson inte vad det ska handla om, men hon har börjat fundera.
– Jag förväntar mig att jag ska hitta en intressant, lite oväntad ingång. Jag har förstått att mitt tal inte måste handla om Heidenstam. Han var ju en riktig kvinnokarl och det första man slås av när man läser om honom är att han nedlade den ena efter den andra. Han gifte sig ju också med påfallande unga kvinnor. Jag gissar att jag kommer att skriva om vad de här kvinnorna kan ha känt och tänkt.