När Christian Kjellvander spelade på Platens bar i november förra året värmdes publiken upp av Isabelle Kongshaug. Hon har också deltagit i Livekarusellen och då spelat på både Palatset och Skylten.
I somras kunde du höra Isabelle Kongshaug på Stora torget när vi hade en sommargågata i Linköping, och såg du scenkollektivet Kairos föreställning ”Den stora kärleken” såg du även Isabelle, för det var hon som var kapellmästare.
Till vardags är hon musiklärare på deltid i Norrköping. Resten av tiden ägnar hon åt sina egna projekt, och de är många.
Ett av uppdragen handlar om att arbeta ideellt för Impra. Impra är en ideell förening vars huvudsakliga syfte är att stötta kvinnliga musiker som är verksamma inom jazz- och improvisationsmusik. Den startades 2006 av musikerna Lina Nyberg och Gunilla Törnfeldt. De såg bland annat att alla fina musikpriser i jazzsammanhang gick till män. Och i juryerna som bestämde vilka som skulle få priserna satt också bara män.
Impra-grundarna ville att kvinnor åtminstone skulle synas i den omfattning de förekom. Fler män än kvinnor var jazzmusiker, sant, men åtminstone 20-30 procent var kvinnor, och det märktes nästan inte alls.
– Det är bättre nu än då, för snart tjugo år sedan, säger Isabelle Kongshaug. Men det är fortfarande en mansdominerad bransch. Den är också rätt stereotyp, tjejer väljer ofta vissa instrument, killar andra.
Och på sångsidan dominerar de kvinnliga vokalisterna. De presenteras också ofta ”bara” som sångerskor även om de är kompositörer och har lika långa musikutbildningar som männen som syns på scenen.
Hur har du själv påverkats av mans- och kvinnosynen inom jazzen?
– Jag tycker inte att jag personligen har upplevt någon diskriminering. Å andra sidan är jag normen, jag är ju vokalist. Men jag känner många kvinnliga instrumentalister, och de kan få höra kommentarer som ”kvinnor kan inte spela jazz” och liknande.
Där det finns jazzklubbar (Linköping har ingen) leds de också för det mesta av män. Sara Aldén, ordförande i Impra och genusvetare, säger (med forskningen i ryggen) att män omedvetet väljer andra män. Det kan vara en av anledningarna till att kvinnor inte syns på jazzscenen i lika stor omfattning som männen.
Finns det ett underlag i Linköping för att starta en jämställd jazzklubb tror du?
– Det är i alla fall inte svårare att starta en jämställd jazzklubb än en ojämställd. Det handlar om att bokarna måste tänka till och boka fler kvinnliga musiker. Sedan är det svårt att driva jazzklubb överhuvudtaget. Alla jazzklubbar behöver ekonomiskt stöd, och i den tid vi lever i just nu, när kulturen öppet ifrågasätts av en del politiker och makthavare, är det dåligt med det stödet.
En ny jazzklubb i Linköping verkar inte vara något att hoppas på för tillfället. Däremot finns det en god chans för att det kan bli några jämställda jazzjam med stöd av Impra i både Norrköping och Linköping under våren.
– Vi har i alla fall den ambitionen, säger Isabelle Kongshaug. Jag saknar regelbundna jam i Östergötland. Oberoende av mitt engagemang i Impra är det något jag skulle vilja arbeta för. Går det att genomföra i Impras anda, och kanske till och med i Impras regi, vore det fantastiskt.
Jam innebär att musiker samlas och spelar och sjunger med varandra utan att repa i förväg. Det som händer sker här och nu. I sådana sammanhang är vissa kanske mer bekväma än andra. Den som är ovan och försiktig kan behöva stöd.
– Impra uppmanar till en jamkultur som har ett öppet klimat, och vi strävar efter en 50-50-representation, det vill säga att kvinnor och män syns och hörs i lika stor utsträckning, understryker Isabelle Kongshaug.
Målet i långa loppet är att en förening som Impra inte ska behövas.
– Å andra sidan måste vi fortsätta att kontinuerligt arbeta med frågor om jämställdhet och jämlikhet för att inte få en backlash. Det bästa vore förstås om hela Jazzsverige jobbade för det som Impra jobbar för.