– Ibland pratar vi lite pretentiöst om vad teatern är till för: att vi ska förstå vad det är att vara människa. I det här fallet är det mycket, mycket konkret just det som vi gör.
Pontus Plænge sitter på scenkanten tillsammans med kollegan Gustaf Appelberg. De är skitiga och slitna och deras kläder är än värre. På deras fyra fötter sitter tre skor. De spelar luffarna Estragon och Vladimir i Samuel Becketts pjäs från 1952 som nu sätts upp på Östgötateatern. Berättelsen kretsar kring de två herrarna och deras tröstlösa väntan på Herr Godot längs med en ödslig landsväg. Medan de väntar försöker de få tiden att gå på lite olika sätt: de äter morötter, konverserar, sjunger, bråkar och funderar. Två figurer vid namn Pozzo och Lucky dyker upp innan en liten pojke kommer för att berätta att Herr Godot inte kan komma.
– Luffare är en ganska bra arketyp att arbeta med. Har man en figur som saknar hem, arbete och ägodelar – då är det bara existensen som finns kvar och då kan man arbeta med de frågorna i lugn och ro, säger regissören Pelle Öhlund och fortsätter:
– Pozzo har en replik: "Kvinnan föder grensle över en grav, dagen glänser till ett ögonblick, och sen är det natt igen". Det är just det där ögonblicket när det glimmar till som är hela livet. Och det är det pjäsen handlar om – människans varande här på jorden. Det är inte alltid en dans på rosor utan det kan vara en ganska plågsam historia att vara människa.
Öhlund har tidigare regisserat "Wendy & Peter Pan" och "Mycket väsen för ingenting" på Östgötateatern. I de två föreställningarna fanns det utrymme för omarbetning av manus och egna tolkningar av berättelsen. Det finns inte den här gången.
– Efter en uppsättning i Holland på 70-talet där de gjorde om jättemycket bestämde sig Beckett att alla som sätter upp pjäsen måste göra exakt så som det står. Så jag har fått skriva på ett kontrakt där jag lovar att inte ta bort, ändra eller lägga till några specialeffekter, säger Pelle Öhlund.
Det kanske låter tråkigt och begränsande men för Öhlund var Becketts kedjor en befrielse.
– Jag har alltid älskat honom sedan jag började med teater och det universum som han är i – det absurda och surrealistiska – befinner jag mig själv ofta i när jag gör teater. Vi har varit stenhårda med alla scenanvisningar och alla skådespelarna har varit med på tåget.
