"Biskopen sa till mig: 'Jamen Stolpstedt, du måste tro på Gud också'. Jag svarade att det tar vi i andra hand; först människan, sen Gud. Det är min filosofi som präst. Det där stack ju i mina kollegors ögon.
Vi möts upp hemma på gården strax söder om Linköping. Här har Bo Stolpstedts släkt bott i tios generationer och han själv sedan år 2000. Innan vårt möte har jag försökt att läsa ikapp vad som är grejen med prästen, för omskriven är han - på gott och ont.
Efter 25 år som jurist bestämde han sig för att i mitten av 80-talet, när han var dryga 40 år, att sadla om till präst.
– Min tanke var ju prästgård, syrénhäck och punschveranda. Jag flyttade med familjen, det var lugnt och fridfullt och jag slapp Stockholm med all dess stress. Jag gillade att umgås med församlingsborna, jaga, fiska och ha gudstjänster lite då och då. När jag berättade detta för biskopen sa han till mig: "Jamen Stolpstedt, du måste tro på Gud också". Jag svarade att det tar vi i andra hand; först människan, sen Gud. Det är min filosofi som präst. Det där stack ju i mina kollegors ögon.
Var det bara prästgården och syrénhäcken som lockade till prästyrket?
– Det förstår ju vem som helst att man inte blir präst bara för det, det måste naturligtvis finnas något i botten. Fattar inte folk det får de skylla sig själva. Man blir ju för fan inte präst bara för att man vill ha prästgården. Men det är ju ett bra tillbehör.
Hamnade du på kollisionskurs med kollegorna redan från början som präst?
– Ja, i stort sett. Jag ville ju vända mig till alla grupper i församlingen, inte bara de troende, det är ju bara en liten klick av gubbar och kärringar. Nej, jag ville rikta mig till alla grupper så att de blev sedda. Med jakt, med fotboll. De här stackars kollegorna visste inte vilken fot de skulle stå på. Vad är det här för lustigkurre som skulle komma här och röra om?
Han gick helt klart sin egen väg. Det viktigaste för honom var att nå ut i de breda folklagren och sänka trösklarna in i kyrkan. Ibland togs det emot väl hos ledningen, oftast inte. Under sin tid som präst fick han flera gånger lämna sin tjänst på grund av konflikt med kollegorna. Men oftast tyckte de vanliga människorna i församlingen om sin egensinnige präst, enligt Bo Stolpstedt. Det blev pub i sakristian, jaktgudstjänst med tillhörande uppstoppad älg i kyrkan och nattvardsgudstjänst för att det lokala fotbollslaget skulle vända en dyster svit.
– De spelade längst ner i division 7. Jag gick fram till dem efter ännu en förlustmatch och sa: "Det här kan ni inte hålla på med längre. Kom till kyrkan och ta nattvarden på söndag så lovar jag att ni kommer att vinna". Villkoret var att de skulle komma till kyrkan i sina fotbollskläder och tåga in till gudstjänstens preludium. Sagt och gjort. På söndag kom de och tog nattvarden, på måndagen vann de matchen med 7–0, säger Bo Stolpstedt med ett skratt.
2007 blev det dock för mycket för Åtvids församling, där Bo Stolpstedt då tjänstgjorde. Han ändrade på gudstjänstordningen och tog bort vissa delar av mässan han tyckte var för komplicerade. Dessutom anklagades han för att ha framfört kritik till kyrkoledningen i sina predikningar. Det blev en infekterad strid där Bo Stolpstedt till slut blev utköpt, han fick två års avgångsvederlag och sedan dess har han inte arbetat som församlingspräst.
I den nya boken "Bo Stolpstedts psalmbok" samlar författaren temapsalmer, psalmer om de kyrkor han tjänstgjort i och dikter om Domkyrkan.
De senaste åren har Bo Stolpstedt ägnat åt att skriva. Han har bland annat gett ut romaner, dikter om tidigare kärleksrelationer, över Östergötlands slott och herresäten och nu en psalmbok som han självsäkert valt att kalla "Bo Stolpstedts psalmbok". Boken, som han tryckt upp själv, innehåller temapsalmer, psalmer han skrivit till de olika kyrkor han tjänstgjort i och till sist dikter om Vreta Kloster kyrka Domkyrkan i Linköping.
– De första psalmerna, temapsalmerna, skrev jag i början av min prästkarriär. Du har en julpsalm, vigselpsalm och så vidare. Jag tyckte att de som fanns var för kantiga och knöliga. Så jag skrev lite enklare psalmer, oftast på melodin till "Den blomstertid nu kommer", för den kan ju alla sjunga.
Svenska Kyrkan arbetar med en ny uppdaterad variant av sin psalmbok och har uppmanat textförfattare och tonsätter att skicka in psalmer som möjligtvis skulle kunna komma med i den nya samlingen. Den 1 januari 2023 stängdes möjligheten och sammanlagt hade urvalsgruppen fått in 9 485 nya psalmförslag. Två av dessa var de fotbollspsalmer som Bo Stolpstedt har skrivit och har med i sin egna psalmbok.
– Jag tycker att de är suveränt bra, det kan fan inte bli bättre. Det ska bli jävligt intressant att se om de (urvalsgruppen) vågar ta med någon av dem, säger Bo Stolpstedt innan han tar ton och sjunger psalmen "Halleluja för bollen" (melodi: "Den blomstertid nu kommer"):
Halleluja för bollen!
Finns det nåt bättre - säg!
Nog är att spela fotboll
en helt fantastisk grej.
Att se hur bollen flyger
på plan från kant till kant.
Visst är det kul och roligt
och härligt, inte sant?
Dikterna i boken handlar framför allt om det som på teologiskt språk brukar kallas för teodicéproblemet; hur kan Gud vara god och allmäktig när det samtidigt är så mycket ondska i världen? I dikterna anklagar Bo Stolpstedt Gud för att han är passiv men återkommer alltid till ljuset och hoppet. Men om han själv tror på Gud är lite oklart, det är en humörfråga. Han kallar sig agnostiker men säger att han har en relation till en andlig verklighet ("annars skulle jag inte sitta och skriva de här psalmerna").
I juni fyllde Bo Stolpstedt 80 år men det märks att han fortfarande är full av energi och glädje. Stridigheterna med kyrkokollegorna verkar inte har gjort honom bitter på kyrkan, tvärtom har han fortfarande ha ett stort engagemang där. Han sjunger i Sankt Lars kyrkokör ("jag står längst bak och mimar, jag gör det mest för det sociala och för att dricka kaffe") och varje tisdag går han på Domkyrkans återkommande föreläsningsserie "Livsviktigt".
– De kan vara 400-500 personer i kyrkan. Domkyrkan är full med folk och så bjuder de på kaffe. Det är suveränt! Det är så det ska vara, då kommer ju folk. Sen behöver de inte snacka så förbannat mycket om Gud, det vet ju alla att han finns. Om han nu finns.