Detta är Hemingways genombrottsroman från 1926. Första världskriget är en passerad, blodig mardröm och ett gäng vingskjutna amerikaner driver runt i Paris och på tjurfäktningsfiestan i Pamplona. De är 35-ish, sexuellt utlevande och ständigt indränkta i alkohol. Dialogen för boken framåt.
– Författaren babblar inte och ber inte om ursäkt för sina romanfigurer. Man vet hur de är, men inte varför. Men han cesurerar dem inte. Uppfriskande, sa Louise.
– Mmm, sa jag.
– Det är en väldigt sorglig underton bakom allt festande. Det känns tragiskt att de inte finner något i livet som de värdesätter, sa Louise.
– Det är ett gäng deprimerade människor. Det kanske blir så efter krig. Och språket... han ska ju vara känd för att hushålla med orden, men här tycker jag att han babblar på och babblar på. Det blir faktiskt tjatigt med alla korta meningar, sa Margareta.
– Men... sa jag.
– Det är konstigt, den här boken ger minst att diskutera. Fast tjurfäktningen blev intressantare. De är så självupptagna, irriterade på varann eller likgiltiga. Men dialogen var rolig att läsa, sa Tove.
– Jag blev faktiskt avundsjuk på dem! De har så mycket TID till att bara resa omkring och gå på caféer... men man vet ju att det finns en underliggande smärta, sa Tove.
– Det är bara yta, dialog, händelser, inget känslopjunk, sa någon.
– Men Hemingway ÄR känslosam, man får jobba för att hitta känslorna bara. Här finns skam, ilska, bitterhet... sa Jakob.
– Människor i en grupp. Men gruppen ger så lite tillbaka. Den tara bara tar från dem. Och människor som skulle kunna tillföra något tas inte emot. En grupppsykologisk bok. Och en bok som på ett djupt sätt beskriver yta hos människor, sa Jakob.
– Mmm, sa jag.
– En intressant bok, den känns trovärdig. Ibland blir jag irriterad på männsikorna och tänker, skaffa er ett jobb och gör nåt vettigt om dagarna! sa Kjell.
– De är så lössläppta allihopa, de tar inte ansvar för nånting. Den känns aktuell, fräsch, kunde nästan ha skrivits i dag. Fast tjurfäktningen hade nog skildrtats annorlunda, mer blodigt, sa Kjell.
– Den kanske kunde handlat om bratsen på Stureplan, sa Carina.
– Den dekadenta känslan, sa Thomas. Jag tyckte om boken. I bitar. Andra delar, nej, bupp bupp bupp, som trösklar.
– Det är som en blandning av "Den store Gatsby" och "Fyra bröllop och en begravning", men med mindre glamour i ett sjabbigt Paris. De bara drar runt, det är nåt sorgligt, krampaktigt, de hänger ihop, men varför? De vågar inte släppa, sa Thomas.
– Kan man säga att de söker meningen med livet? sa Margareta.
– Eller så försöker de bara stå ut med tillvaron, sa Louise.
– Som vanligt var jag irriterad och kluven... Vaddå klassiker och Nobelpristagare. Tills Jakob sa det här med att man känner igen en del i vår tid; känslokylan, de är själviska, de bara konsumerar, sa Carina.
Vi reste oss, tog våra vinterjackor och boktravar och gick tillsammans ut i mörkret på Badhusgatan och vidare genom staden och över gatorna under juljusen och himlen. Maten och vinet på Afrodite smakade starkt och gott.
PS.
Missa inte Bokbloggen här på corren.se. Där bjuder Carina Byréus på en riktig U-sväng:
"Först tyckte jag att boken var hopplös, svårläst och tråkig. Men sen kom jag på att den skulle läsas långsamt, få ta sin tid och se då hände det saker. Jag tyckte om Jake och jag tyckte synd om honom. Han stod hela tiden lite utanför och observerade de andra. Han var iakttagaren och han älskade Brett men kunde på grund av sin skada (?) inte vara tillsammans med henne. Gruppen var rastlös och uttråkad, blasé på livet. Kanske på grund av kriget. I slutänden tyckte jag riktigt bra om den här boken!"