Paff. Det är väl det ordet som bäst beskriver Stefan Hammenbecks reaktion när han fick samtalet från filosofiska fakulteteten på Linköpings universitet.
– Prefekten ringde och undrade om jag kunde acceptera ett hedersdoktorat. Jag blev helt ställd. Stum. Det hade jag aldrig kunnat tänka mig. Det här är ju det finaste man kan bli, säger Stefan Hammenbeck.
Det är 40 års museal verksamhet och samlad kunskap som nu belönas, menar han.
– Titeln handlar ju om mig, men det är också ett uppmärksammande av konsten. Det jag sysslat med är ju konst, konsthantverk och kulturhistoria, säger han.
Vi sitter i Hagdahls kök på Östergötlands museum. Personalen dricker sitt morgonkaffe här i restaurangen och vid bordskanten har Stefan Hammenbeck parkerat sin käpp.
– Jag har fått problem med menisken i ena knäet. Jag hittade en sjukgymnast som kunde hjälpa mig, men nu har han åkt utomlands.
Storsäljande kokbok
Charles Emil Hagdahl (1809–1897) är en person som Stefan Hammenbeck ofta återkommer till. Förutom att restaurangen hämtat sitt namn från honom, så är Hagdahl i förlängningen också en av grundarna till museet. I sitt testamente avsatte han pengar för instiftandet av Linköpings stads museum för skön konst. Dit donerade han också delar av sin konstsamling. Museet bildades utan hus 1899 och när det senare började samverka med Östergötlands museum skapades de finansiella förutsättningarna för det museum som vi har i dag. Det invigdes 1939.
Men det läkaren Charles Emil Hagdahl blivit berömd för är ”Kokkonsten som vetenskap och konst”. Förutom ungefär 3 000 recept innehåller hans kokbok också texter om seder, livsmedelshantering och bordsskick. Den blev en storsäljare och har kommit i många upplagor sedan dess.
I gårdagens promoveringsföreläsning på Linköpings universitet pratade Stefan Hammenbeck bland annat om Hagdahls roll som museigrundare, men också om hur kokboken marknadsfördes när den först gavs ut, julen 1879.
– Redan på den tiden exponerade man omslaget för att sälja böcker. Tanken var att omsorgen man lade ner skulle säga något om innehållet. Förlaget fanns i Stockholm, men man kunde köpa presentkort på
boken runtom i Sverige, säger han.
En tro på konsten
I dag håller Hagdahlsakademien arvet efter Charles Emil Hagdahl levande. Stefan Hammenbeck är invald på stol nummer nio – av fjorton – och har rollen som akademiens sekreterare.
– Hagdahl hade ett helhetsperspektiv. Han skrev bland annat om fostran, och bakgrunden till att han skapade ett musuem i Linköping var att han ville att unga här skulle få uppleva god konst. Hagdahl hade en tro på konsten. Det var nog för att representera den sidan av honom som jag valdes in i Hagdahlsakademien, säger Stefan Hammenbeck.
Hur är ditt förhållande till matlagning?
– Gott. Jag går hem och lagar lunch varje dag, det är skönt att få den tiden för sig själv. Jag har ingen diskmaskin, utan ser diskningen som avslutningen på måltiden, då man smälter maten.
Stefan Hammenbeck tar föreningar på allvar. Han är medlem i närmare 25 stycken, bland annat Östgöta konstförening, Elin Wägner-sällskapet och Föreningen Ljungs slotts bevarande.
– Föreningarna har varit oerhört betydelsefulla för kulturen. Man har ett ansvar för att de ska kunna leva vidare, men jag är ju inte lika aktiv i alla.
Drivs av nyfíkenhet
Stefan Hammenbeck får titeln hedersdoktor för sitt samlade arbete med att lyfta fram kulturen, konsten och konsthantverket. Hans samarbete med filosofiska fakultetens forskare för att bygga upp en gren om folkkonst inom Centrum för lokalhistoria lyfts också fram.
– Folkkonst är ju så mycket mer än Johan Bäckströms smyckade möbler från 1800-talet. Det kan också handla om intarsia på möbler från 30- och 40-talet, eller dagens motivlackade lastbilsdörrar, säger Stefan Hammenbeck.
Genom åren har han intresserat sig för flera kvinnliga konstnärer som historien placerat i skymundan. Den senaste tiden har hans uppmärksamhet riktats mot ytterligare en, målaren och skulptören Elsa Danson Wåghals (1885–1977). Hon är en av huvudpersonerna i utställningen "I vår tids ljus" som öppnar på Östergötlands museum 9 juni.
– Nyfikenheten har varit min drivkraft. Jag försöker alltid att ta reda på varför något blev på ett visst sätt, vilka orsaker som finns i bakgrunden. Överhuvudtaget är nyfikenhet viktigt när man jobbar med kultur, ungefär på samma sätt som den är det för en uppfinnare, säger han.