Den är inte stor, har en brunn i ena hörnet men inga fönster.
– Lysrören ger ett ljus som påminner om dagsljus, säger Adrian Pettersson.
Men han trivs här, i den lite undangömda ateljén på kulturhuset Dahlian i centrala Linköping.
– Jag vet inte varför, men mina målningar växer i format när jag inte har så mycket utrymme, säger han.
Det är några veckor kvar till vernissagen på Galleri Blå och han är mitt upp i arbetet med utställningen. Han ska visa ungefär tio målningar, de största över två meter i bredd och höjd.
Adrian Pettersson har sina rötter i graffiti, och hans ambition är att synka ihop det måleriet med motiv hämtade från naturen.
– Jag lånade massor av böcker med målningar av Lars Lerin. Han är jäkligt bra på att måla träd, och kan verkligen få fram svärtan i en åker. Jag försöker kombinera det med det sprejade och färgglada.
På ena väggen hänger en stor duk med en älgtjur som vilar mellan mörka trädstammar. Morgondimman breder ut sig och i förgrunden syns konturerna av en man som tittar stint i sin mobiltelefon.
– Den heter "Stirra ner på skärmen och bara gå så kan du hamna nånstans riktigt bra". Det är så mycket oviktigt som tar upp plats i livet, även för mig. Ibland borde man vräka iväg mobiltelefonen och bara stanna på en plats tills det blir mörkt. Vem vet vad man kan få uppleva, säger han.
På motsatt vägg hänger "Ingen på vägarna", klar för montering på spännram. En tjej balanserar mitt på vägen, medan kullar stiger och sjunker i fonden. Det påminner om någon av vägkrökarna när man passerat Kisa och far söderut.
– Alla som har sett den tycker att de känner igen just den där kurvan. Oavsett vad de säger så håller jag med. "Absolut, den är det!", säger han och skrattar.
Vi lämnar ateljén och hojar mot stadsdelen Tannefors för att titta på Adrian Petterssons bilder i ännu större format. I vintras beställde en villaägare en fasadmålning till sin tomt, och i kyligt gråväder klättrade Adrian omkring på stege med leriga skor för att spreja fram sin bild. Nu tittar en kostymklädd uggla och en handfull flamingor ner från den färgsprakande väggen.
– Fasadmåleri är nog det jag gillar bäst. Jag tycker om när det är fysiskt och jobbigt, när man är slutkörd efter att ha målat en hel dag, säger han.
Motivmässigt hade han i princip fria händer.
– Jag vill få in en skön hoppfull känsla i målningarna. Livet kan ju vara så himla trist ibland, men man får försöka påminna sig om de fina stunderna. Den känslan jag vill få fram. Det är ganska basic.