Är det något som skiljer boken från de två första?
– Nej, det är det väl inte. Det är 85 krönikor, från 1998, när jag började skriva en gång i veckan, och fram till i dag. Någon särskild urvalsprincip har jag inte, men det är klart att de allra sämsta inte kommer med. En del av krönikorna får mig att rodna, men samtidigt tänker jag att var sak har sin tid. Åsikterna jag hade förr kanske inte är desamma som i dag, men det går ju inte att sitta och ändra i texterna.
Vad gör att du rodnar?
– I början använde jag en del barnsliga metaforer, väldigt överdrivna. I dag sticker jag ut hakan mer när det gäller åsikter och försöker vara så tydlig som möjligt genom att skriva skriva enklare och rakare. De stilistiska piruetterna ger mig inget numera.
Är skrivandet lustfyllt eller kvalfyllt?
– Till 95 procent lustfyllt, men pressen har ökat en del i och med att krönikorna nu också går i Norrköpings Tidningar, Motala & Vadstena Tidning och Västervikstidningen. Publiken har blivit mycket större. Fler kan bli arga, men fler kan också bli glada.
Vad retar upp läsarna?
– Barnuppfostran. Inget retar människor så mycket som det, särskilt inte om en gammal kärring som jag uttalar mig. Många 40-plussare skriver att de håller med mig, medan en massa mammor kring 30-strecket blir arga och påstår att jag vill återinföra barnaga och en massa annat dumt. Så är det ju inte alls, jag vill bara ha lite ordning.
Vad glädjer läsarna?
– Det är nog när jag berättar om mina tillkortakommanden. Det är så många skribenter som bara vill visa upp en perfekt yta, därför tror jag att många tycker att det är befriande när jag också skriver om sånt som går käpprätt åt helvete. Det blir som en tröst för andra, som också känner att något blivit pannkaka.
Fotnot: Boken släpps 26/11 och säljs genom Corren och Norrköpings tidningar.