Bandmedlemmarna i The Great Discord arbetar just nu med turnéplanen. De vill ännu inte gå ut med några detaljer på den fronten. När vi pratar med dem befinner de sig i en replokal i Norrköping.
Har ni gått och blivit ett Norrköpingsband?– Nej, säger Aksel Holmgren och skrattar.
Han fortsätter:
– Vi har en temporär replokal i Norrköping – men vi är förmodligen tillbaka i Linköping nästa år. För oss är det Linköping som gäller.
Aksel Holmgren lirar trummor – Fia Kempe, sång och klaviatur, är frontfigur (hon uppträdde tidigare under alter egot "Fia", men gick sedan över till figuren "Ire"), André Axell och Gustav Almberg spelar gitarr – och Rasmus Carlson är basist.
Själva har de kallat sin musik för "progressiv dödspop". Hittills har det blivit tre album – och i november i år kom den senaste singeln: "Army of me" (en cover på Björks låt). Något nytt album finns för närvarande inte i pipelinen – men en EP släpps i mars nästa år.
Tidigare har bandet, bland annat, varit ute på en stor turné som förband åt Ghost i Köpenhamn, Oslo, Stockholm och Helsingfors. Under den stundande vårturnén kan bandet se fram emot att vara huvudnumret på merparten av spelplatserna. Det visuella har alltid varit viktigt – och den här gången kan fansen se fram emot en mycket välplanerad ljusshow.
Utan att avslöja för mycket kan vi dessutom berätta att The Great Discord har ett nytt sound på gång.
– Vi kommer fortfarande att spela dödspop – men någon form av förändring blir det. Vi jobbar på nya koncept och nya figurer, säger Aksel Holmgren.
– Med Army of me-singeln och det nya materialet som är på gång tar vi ett steg i en riktning som vi inte är vana vid. Vi utvecklas åt ett annat håll. Och det är naturligt att utvecklas med tiden. Nu har vi satt oss mer som band, tillägger Fia Kempe.
Är ni på väg att slå igenom ordentligt nu?– Det är jättesvårt att sia om. Vi hoppas det, förstås, säger Aksel Holmgren.
– Men samtidigt är vi medvetna om att vi befinner oss i en smal genre. Man måste vara realistisk, konstaterar Fia Kempe.
Bandmedlemmarna är överens om att de inte behöver ha bråttom. De vill spela mer – men de spelar för att det är kul och skulle det visa sig att det inte är kul längre, så vill de inte spela, understryker de.