Det var inte helt självklart för Marika Lagercrantz att åta sig uppdraget som assisterande regissör för Linköpingsuppsättningen av "Kungens rosor" som är en nydramatisering av Moa Martinsons klassiska arbetarskildring från textilindustrins Norrköping under tidigt 1900-tal.
– Nej, jag kände ju ingen på Östgötateatern, men nu är jag helt förälskad i både människorna och huset, utbrister hon.
Pjäsen spelades i Norrköping i våras men såväl regissören Ragna Wei och ensemblen tyckte att föreställningen var problematisk och bestämde sig tillsammans med teaterledningen för att arbeta om den. När så Ragna Wei fick jobbet som chef för Borås stadsteater bad hon sin regissörkollega och mentor Marika Lagercrantz om hjälp.
– Jag är så glad att jag sade ja till slut. Det har varit ett lustfyllt samarbete att försöka göra Moas berättelse tydligare på scenen.
Under tre veckor i augusti hyrde Marika Lagercrantz ett hus i Opphem utanför Rimforsa för att ha nära till teatern och ensemblen.
– Det var så vackert, jag trivdes verkligen, berättar hon.
Det faktum att Marika Lagercrantz föräldrar kände Moa Martinson gav naturligtvis arbetet en extra dimension.
– Mamma berättade att det var en fest att umgås med Moa "men någon fin dam, det var hon inte". Med sin fräckhet och mod stack hon ut en tid när kvinnor var väldigt marginaliserade.
Marika Lagercrantz har dock själv inga minnen av att hon som barn träffade Moa Martinson.
– Men min äldsta dotter är döpt efter henne.
Under publiksamtalet talar hon och historieprofessor Björn Horgby om tiden kring sekelskiftet och fördjupar bilden av Moa Martinsons Norrköping.
– Dån var de sociala motsättningarna som allra hårdast. Sverige var ett fattigt, efterblivet land och bostadsstandarden i Norrköping vare kanske landets sämsta, förklarar Björn Horgby.
Han tecknar bilden av ett djupt patriarkalt samhälle där kvinnorna befann sig längst ner i hierarkin. Borgarklassens kvinnor teg insnörda i kvävande korsetter medan de kvinnliga textilarbetarna slet ont och levde med skammen av att vara fattig.
– Det är deras historia som Moa Martinson berättar på sitt rättframma vis.