Mister Passagen går vidare

Han kom som ett yrväder. Om än inte i april, och med ryggsäck i stället för höganäskrus. Med sin entusiasm, outtröttliga energi och välsmorda munläder har Christer Fällman satt Linköping på konstkartan.

– Ja, i Stockholm kallar de mig mister Passagen, berättar han glatt när han möter oss i Linköpings konsthall som varit hans arbetsplats sedan starten 1998.

Under den obligatoriska hatten lyser en nyfiken blick och ett uppmuntrande leende. Alltid på språng, alltid lika engagerad och öppen.

– Jag har begåvats med en glad energi, förklarar han. Mitt mål har varit att visa upp konsten för Linköpingsborna och det är svårt att intressera andra om man inte själv är intresserad.

På lördag presenterar Christer Fällman sin sista vernissage på Passagen och går i pension efter 23 år som konstansvarig i kommunens tjänst. Men till Linköping kom han långt tidigare och mest av en slump.

– Jag hade flackat runt en massa, flyttade från Umeå till Stockholm redan som tonåring och läste sen i Lund. Jag tittade på kartan och bestämde mig för att Linköping nog var en bra plats att slå sig ner på och så åkte jag hit 1973 – utan varken jobb eller bostad, berättar han och ler åt minnet.

Det var konst och kultur som gällde redan då. Christer Fällman målade, skrev, fotograferade och frilansade som skribent, bland annat som filmkritiker i Corren. Han jobbade också under flera år som bildlärare på en rad skolor och studieförbund. 1989 erbjöd kommunen honom att leda ett projketet för att starta en ny konsthall, något som de lokala konstnärerna länge efterfrågat. Året därpå öppnade ALKA konsthall i en gammal fabriksbyggnad på Drottninggatan där Missionkyrkan nu ligger.

– Vi hade en rivningskontrakt på två år och sommaren 1992 kom grävskoporna, men vi hade en fantastisk tid där.

Han beskriver pionjärandan och det tillåtande stödet från kommunen, trots den ganska avantgardistiska stämningen. På första utställningen "Emigrant 90" medverkade bland andra Leif Elggren, Carl Michael von Hausswolff, Erik Pauser och Gunilla Sköld Feiler. Lokala konstnärer som valt att lämnat det "tråkiga och inskränkta" Linköping.

– De blev en omedelbar succé, berättar han.

Och det var inte längre någon tvekan om att Linköping skulle ha en konsthall. Den uttjänta fabrikslokalen byttes mot stuckatur och takhöjd i Riksbankens gamla hus på S:t Larsgatan (nuvarande Björkö gymnasium) där Galleri Rix slog upp portarna. Fortfarande med Christer Fällman vid rodret.

– Det var där vi satte målsättningen: samtidskonst – regionalt, nationellt och internationellt. Något som följt oss sedan dess. Precis som filosofin att vara folkliga. Ingen kulturelitism eller snobbighet här inte.

Men Fällman varit inte nöjd, det ligger liksom inte för honom att slå sig till ro. Snart letade han efter en ny och bättre lokal. Ett tag fanns det långt framskridna planer på en underjordisk konsthall med globformat glastak i museiparken. Men "Art Metro" stupade på kostnaderna.

– Det blev för dyrt, helt enkelt. Men tänk vad häftigt det hade varit att åka rulltrappa ner till utställningslokalen...

I stället föll valet på den gamla saluhallen vid Stora torget. Mitt i stan, nära publiken och lätta att slinka in även av misstag. 1998 öppnade Passagen i samband med det årets sommarfestival. På invigningsutställningen "Carne Vale Cube" fick de inbjudna konstnärerna göra sitt bidrag i form av en kub.

– Gunilla Sköld Feiler valde att bränna sin, utanför på torget. Jag hade hoppats på en konstskandal, men icke. Folk applåderade uppskattande och snällt, beklagar Christer Fällman med ett skatt.

Utställningarna har avlöst varandra under åren, verk av drygt 400 konstnärer har visats under Passagens 15 år, och konsthallen har fått fler utställningslokaler. Galleri Vända Sida på biblioteket, Cafégalleriet i stadshuset och det senaste tillskottet Passagen Lab för de nya och lovande.

– Nu kan vi snabbt lägga beslag på unga begåvningar. Det är jätteviktigt ha goda relationer och ge de lokala konstnärerna utrymme att ställa ut.

Men nu ska alltså Christer Fällman lämna över stafettpinnen till sin efterträdare Lars-Ove Östensson. Nästa lördags vernissage för utställningen "Tiden vid korallrevet" med Bianca Maria Barmen blir hans sista som konsthallschef.

Vad är du mest stolt över?

– Det är nog att jag aldrig tappat tempo. Jag har inte missat en enda vernissage och aldrig varit sjukskriven. Och att jag lyckats värna och slåss för att kommunen uppfyller enprocentsmålet, att en procent av byggkostnaderna ska gå till konstnärlig utsmyckning. Det har krävt mycket mun- och fotarbete. Men nu finns det också massor av offentlig konst i stan.

Ett visst vemod kanske infinner sig efter det första sommarlovet som friherre. Men en resa till Venedigbiennalen tillsammans med hustrun Britt, som nu också lämnar sitt arbete som konstpedagog i Passagen, hägrar till hösten. Liksom kurser i tangodans och spanska.

– Men jag kommer att fortsätta att jobba med konst och kultur så länge jag lever, försäkrar han.

Nostalgi ligger inte heller för honom. Det gör ingenting om Passagen läggs ner. Bara det kommer något annat i stället.

– Det är dags att göra något nytt nu, uppmanar han och föreslår en stor spektakulär konsthall över Stångån vid nya Resecentrum, gärna med intilliggande kulturhus.

En passionerad idéspruta. Som alltid.