– Jag har en idé om att göra figurativa målningar i storleken två–tre meter. Jag håller på att köpa duk och material till dem nu, men det är dyrt. Så Olga Nilsson-stipendiet kom verkligen lägligt. Det var helt oväntat och väldigt roligt, säger Hasti Radpour.
Vi sitter i hennes ateljé på Alka i Linköping, omgivna av teckningar och målningar, samt objekt som mer drar åt konsthantverk. Hasti Radpour är utbildad på konsthögskola i Teheran, och har även läst slöjd, hantverk och formgivning på Linköpings universitet.
– Jag började prova nya vägar när jag kom till Linköping och lärde mig arbeta i trä och metall. Det var en bra utbildning men jag saknade det rena måleriet och stämningen från konsthögskolan. Jag har stor respekt för slöjd, men det är inte min grej. Nu fokuserar jag på måleri och teckning, säger hon.
Människokroppen är ett återkommande tema i Hasti Radpours bilder, och tanken är att utveckla det i de stora bilder som hon planerar. Hon har letat efter en lämplig modell, men det har inte varit så lätt att hitta precis rätt person.
– Det tog ett tag, men nu har jag hittat en kvinna. Det viktiga är att hon har rätt uttryck.
Just Hasti Radpours intresse för människokroppen var en av anledningarna till att hon bestämde sig för att lämna Iran.
– Jag fick svårigheter det sista året på min utbildning. Min professor sa, som ett tips, att det kunde bli problem om jag visade mina nakenstudier offentligt. Jag kunde ha fortsatt måla abstrakt, men det räckte inte för mig, jag behöver linjer och former. Utan dem kan jag inte uttrycka det jag vill, säger hon.
Men kroki är väl en hörnsten i en konstnärlig utbildning, hur löste skolan det?
– Vi började med dockor, och sedan fick vi fortsätta med modeller i tajta kläder. Men då ser man ju bara formerna, inte kroppen. Det var en brist. Vi löste det själva genom att gå samman i en grupp och teckna kroki, trots att vi inte fick. Vi var väldigt hängivna och litade på varandra, men om det läckt ut hade vi sparkats ut från skolan. Nästan alla i gruppen har lämnat Iran nu, säger Hasti Radpour.
Varför är kroppen så laddad?
– I Iran kan allt tolkas politiskt. Jag ser mig inte som en politisk konstnär, utan vill bara att kvinnor ska få vara fria och ha grundläggande mänskliga rättigheter. Min konst är min värld, och där måste jag få ha rätt att arbeta med de känslor och idéer som jag har.
Hon kan sakna Iran och känner sig tidvis ensam i Sverige, trots att hon har sin familj här. Men att stanna kvar utan möjlighet att visa sin bilder för andra var aldrig ett alternativ.
– Jag har kämpat hela livet för att bli konstnär, och jag skulle göra samma val igen. Jag behöver en publik och feedback, annars är det meningslöst. Jag vill leva ett fritt liv där jag kan uttrycka mig, och det har jag fått här. Det är jag tacksam för.
Hasti Radpour menar att hennes utländska bakgrund både är en fördel och en nackdel när det gäller att nå ut. De orientaliska elementen och de flödande färgerna i hennes bilder gör att hon sticker ut, men att ta sig in på gallerierna är inte lätt, särskilt inte om man har ett namn som inte klingar svenskt. Det som finns i hennes portfolio anses ofta mindre viktigt än hennes ursprung.
– Konstsamhället ska ju vara öppet för nya idéer, men så är det inte alltid. Det är en sak om någon anser att det jag gör inte passar i deras galleri, men flera gånger har de inte ens tittat på mina bilder. Tidigare var jag blyg och lite osäker på min svenska, men nu argumenterar jag emot om jag tycker att svaret jag får känns ologiskt.
För att få ekonomin att gå ihop arbetar Hasti Radpour extra på Skäggetorpsskolan där hon hjälper elever med läxorna. Hon skulle gärna arbeta med något mer konstnärligt, men har svårt att hitta något. Drömmen är att kunna arbeta heltid i ateljén på Alka.
– Jag trivs bäst med att komma hit och vara kreativ. Jag vill inte ha mycket pengar, det handlar inte om det. Får jag bara ihop till materialkostnaderna så är jag nöjd.