Michael Vågsten tillbaka i hemstaden

Konstintresserade Linköpingsbor kanske minns den unge målaren Michael Nilsson som ställde ut på Galleri Vända sida 2004 och på Saabs konstförening 2008. Hans bildspråk och motivkrets är sådant man inte glömmer. Tekniken är klassisk, bland inspiratörerna finns mästare som Rembrandt.

Efter flera år på annat håll har han nu återvänt till hemstaden. Dessutom med ett annat efternamn: Vågsten.

– Ja... jag tog ett nytt namn. Det kanske kan verka pretentiöst, men jag blev så ofta förväxlad med andra målare med samma namn. Och så ville jag ha ett naturnamn, säger Michael stillsamt. Han ger ett försynt och ödmjukt intryck och är inte alls bekväm med att prata om sig själv. Men gäller det konsten, då finns ingen tvekan.

Han är den första separatutställaren på nya Galleri Melefors. Här finns nu 18 färgstarka oljor med människor och djur om vartannat. Jag pekar på en udda siluett i ett hörn.

– Elefanten, ja, utbrister Michael, jag tycker om djur, och tycker om att ha dem med, ödlor, hundar och djurmasker, jag likställer djur och människor kan man säga.

Stämningen är gåtfull, drömsk och tidlös, den suger liksom åt sig min blick och håller den kvar.

– Mm, jag vill skapa en spänning, som här, säger Michael och pekar på målningen "In the glade" (I gläntan), här ligger det något, sedlar kanske, här är en spade, nånting har hänt.

Motivkretsen då?

– Jo, jag har ett humanistiskt tankesätt, du duger som du är. Först kan mina målningar nog se ut som teaterkompositioner, men jag vill lägga in verkligheten med sina upp- och nedgångar. Med en sagas gestaltning.

Men allt är inte från en annan värld, en annan tid. Samtida markörer som ett tåg eller flygplan syns här och där.

– Jag vill belysa samtiden genom konsthistorien. Och även titta framåt.

Vi skärskådar en målning med titeln "After the storm", där stormen är finanskrisen.

– Det är en kritisk bild av makt, säger Michael, och så försöker jag lägga in lite ironi.

"Around the fire" visar två människor och en typisk Vågsten-hund vid en lägereld.

– Det finns rester av civilation här, visar Michael, men tekniken är sekundär, människorna är det primära. Den handlar om att vara tillsammans, om samhörighet i tid av oro.

På "While the fish sleeps" står en grupp män i bar överkropp och kissar i samma pöl. Det är en målning som tagit mycket kraft för Michael.

– Den var svår att måla, säger han, väldigt svår. Jag får ta mod till mig när jag målar kontroversiella motiv och efteråt måste jag göra något lugnare. Det tar lång tid innan jag gör en ny kontroversiell målning.

– Många klassiska konstverk av män är heroiska. Här ville jag göra något tydligt antiheroiskt.

Antiheroiskt tema, men med klassisk teknik. Hur går du till väga?

– Först har jag kanske två lager oljefärg, sen går jag på den med palettkniv och efter det pensel, visar Michael, ju tjockare färg, desto mer lyster blir det. Sist väntar jag i kanske tre månader, sen lackar jag målningen. Det tar fram lystern än mer. Oftast arbetar jag med bara en målning i taget.

Och så var det inspirationen från konsthistorien.

– Förut var jag fascinerad av barocken och målare som Odd Nedrum, säger Michael, jag tycker fortfarande om honom, men nu tittar jag mer mot renässansen. Det är starkare kolorit och ljusare himlar i mina målningar nu. Jag har blivit mindre dystopisk och vill ge en känsla av hopp.