Snart får Axewitch gamla vinylplattor från 80-talet samsas i replokalen med gruppens nya album.
En sak är säker. Få band har en så lyxig replokal/studio som Axewitch. Tack vare kontakter och att flera i bandet jobbar i byggbranschen har de själva kunnat inreda en gammal kontorsbyggnad i Tannefors. Allt är splirrans nytt. Där finns bar och bastu. Och förstås en Marshall-stack som täcker en hel vägg. Kanske inte så konstigt att skivsläppet dragit ut på tiden.
– Vi har säkert lagt ner 600–700 arbetstimmar här. Synd bara att vi åker ut i februari. Den nya ägaren vill ha 10 000 i månaden i hyra, säger trummisen Mats Johansson.
I början av 1980-talet var Axewitch ett band som lät höra talas om sig i hårdrockskretsar långt utanför Linköping. Men efter fyra plattor under lika många år ledde medlemsbyten, skivbolagsstrul och bristen på nytt material till att bandet splittrades 1987. Eller rättare sagt pausade.
Tjugo år senare var nämligen återföreningen ett faktum på en mc-klubb i Linköping. Åren som följde spelade Axewitch på festivalerna Sweden Rock och Muskelrock.
– Sedan dess har vi spelat till och från och jobbat med en ny platta. Men vi har haft tillgång till en egen studio och inte känt någon tidspress, säger basisten Björn "Berta Hernborg.
Fyra femtedelar av bandet var med i ursprungsuppsättningen 1981: Mats Johansson, sångaren Anders Wallentoft samt gitarristerna Magnus Jarl och Mikael A'deild. Basister har de avverkat desto fler. Berta Hernborg är den femte i ordningen.
Det har tagit dem 14 år. Men nu är Axewitch nya platta klar. Mats Engesten från Linköping har gjort omslaget.
På fredag, Valborgsmässoafton, släpps – äntligen – nya plattan på tyska skivbolaget Pure Steel Records. I en första vända trycks 300 vinylskivor och 500 cd.
Tajmingen kan diskuteras.
– Man kan ju fråga sig om det är så smart att vänta i 14 år och sen släppa en skiva när man inte vet om man får följa upp den med att spela ute, säger Mikael A'deild.
– Å andra sidan säljer man inte så mycket plattor i dagens läge. Säljer vi 2 000–3 000 totalt får vi väl vara nöjda, tycker Mats Johansson.
Hur låter det då?
– 80-talshårdrock med lite nyare touch. Lite långsammare än förr. Vi orkar inte spela lika snabbt längre. Å andra sidan behärskar vi instrumenten mycket bättre nu, säger Mikael A'deild.
– Och så har vi keyboard. Det har vi inte haft mer än på intron tidigare, fyller Magnus Jarl i.
Finns det någon tanke bakom albumets namn, "Out of the ashes into the fire"?
– Ja, vi hade ju lagt ner för länge sen. Och nu har vi kommit tillbaka, säger Anders Wallentoft.