I vanliga fall skriver Anna Platt dramatik för tv och film. Ett hårt strukturerat arbete med många som vill ha en slev med i soppan: producenter, tv-kanaler, finansiärer. Arbetet med boken har under flera år varit ett andningshål där hon kunnat skriva planlöst och utan tanke på färdigt resultat.
Men nu är den här, "Vi faller", en roman där vi i novellartad form får möta fem Linköpingsbor, från skolflickan Ida till åldringen Elis, som alla på ett eller annat sätt berörs när JAS-piloten Kåre kraschar under en övningsflygning. Människor i olika stadier av sorg och mörker, men framberättade med en humor och värme som fick tidningens recensent att smälta och kalla boken för "den starkaste debutroman jag läst på länge".
– Den första delen jag skrev var den om flickan. Det var många år sen. Då hade jag inte klart för mig att JAS-planet skulle vara navet i historien. Men jag hade en tanke om att svarta lådan skulle vara en bild eller metafor för ensamhet och isolering. Sen har andra historier kommit ur den bilden, berättar Anna Platt själv.
Hur nära ligger de här personerna dig själv?
– Jättenära. Det finns väldigt mycket av mig själv i allihop. Och inte alls också, så klart. De uppstod ur en känsla av Linköping, tror jag. Framför allt tycker jag väldigt mycket om dem, allihop. Det är redan tomt utan dem.
Det är en del humor och finurligheter, men också tungt mörker. Hur tänkte du kring tonen i boken?
– Jag tänkte inte så mycket. Jag mådde dåligt under en period, och det var då jag började skriva . . . Så det är inte jättekonstigt att det blev mörkt. Jag har ju tanken om svarta lådan som en bild för depression och isolering, men det var inte så att jag tänkte att nu ska jag skriva en jävligt jobbig bok. Jag tänker att det ska finnas mycket ljus och hopp också, det är jätteviktigt.
Anna Platt bodde sina första år i Los Angeles, hennes pappa är amerikan, och kom till Linköping som åttaåring. Hon lämnade staden när hon tagit studenten tio år senare.
– Men det känns som att jag bott längre i Linköping. Jag känner mig jättemycket som Linköpings-bo, även om jag egentligen bott längre i Stockholm, säger hon.
Känslan för Linköping blev en grund att bygga boken på. Men också tillståndet i staden just i början på 90-talet med det nya flygplanet och den framväxande plogbillsrörelsen. En epok hon inte tidigare har sett utforskas skönlitterärt. Att bokens handling förlades till just 1992 var för att bokens krasch inte skulle förväxlas med någon av de verkliga krascherna 1989 och 1993.
– Hela JAS-historien finns det ännu mer att hämta ur. Min pappa kom till Linköping för att jobba med JAS, så det har alltid funnits i mitt liv, men tidigare mer oreflekterat. Jag hade tänkt att boken skulle heta "JAS", men förlaget var rädda att det skulle låta som en fackbok. Det kan jag förstå.
Vilken anknytning har du till Linköping nu?
– Jag har många kompisar och släkt kvar och är där ofta. Biblioteket är min arbetsplats, mycket av boken är skriven där. Det finns inte en plats därinne som jag inte har suttit och skrivit på.