Maria Wulcan dansar dubbelt i Linköping

Maria Wulcan började dansa när hon var nio år. Men det var först när hon som 17-åring, på en danslärares inrådan, sökte till Kungliga svenska balettskolan som hon insåg hur viktig dansen var för henne.

– Det var massor av sökanden, utgallringar varje dag under antagningsveckan – värsta "Fame"-stämningen. Då kände jag att betydde så mycket, att det var exakt det här jag vill göra.

Hon släpper in oss genom sceningången på baksidan av Östgötateatern. Det som nu, åtta år senare är hennes tillfälliga arbetsplats. Byggnaden är i det närmaste öde så här mitt på dagen, men till kvällen ska hon stå på scen i "Familjen Addams" inför ännu en fullsatt salong. Som dansande zombie i tvångströja ...

– Det är en fantastisk musikal med en otroligt kreativ ensemble och häftiga lösningar. Det är verkligen jättekul att får vara med.

Maria Wulcan har hoppat in och täckt upp i föreställningen sedan i julas både i Norrköping och Linköping parallellt med att hon repeterat och spelat "Historien om en soldat". En uppsättning där hon får visa en helt annan sida.

– Jag dansar hela föreställningen på tå. Det är utan tvekan det svåraste jag gjort rent tekniskt sedan jag slutade skolan, berättar hon och lotsar oss vidare genom kulisserna och ut på scenen.

Efter ett snabbt ombyte står hon redo i tåspetsskor och träningskläder i stället för jeansen och sin David Bowie T-shirt.

– Bowie är en av mina stora idoler, precis som Springsteen. Jag tror att jag har en gammal själ. Jag samlar på lp-skivor också..., bekänner hon.

Vant och vackert gör hon balettposer i den tomma teatersalongen. Rena drömmen för en fotograf, trots avsaknaden av strålkastarljus.

Efter fotosejouren slår vi oss ner i personalfiket och backar tillbaka till 2008 när Maria som 20-åring tog examen från balettskolan.

– Usch, då hade jag verkligen panik. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra.

Ett stipendium räddade situationen och Maria åkte till New York. Hon lämnade den ganska strikta klassiska balettvärlden för att utforska andra typer av dans under en månad och föll pladask för musikalgenren.

– Jag som lätt kunde somna mitt i en föreställning av "Svansjön" på Operan upptäckte att jag blev mycket mer berörd av musikal, berättar hon.

Väl hemma igen hankade hon sig fram med småuppdrag i Stockholm och så småningom som showartist på hotellanläggningar i Portugal. Lärorika månader som sedan resulterade i ett 13-månaderskontrakt för samma arbetsgivare på båtarna mellan Oslo och Kiel.

Trygghet och fast lön, ingen självklarhet precis i en bransch där konkurrensen är stenhård.

– Visst, det är jobbigt att hela tiden springa på audition och bli bedömd, men jag har aldrig ångrat mitt yrkesval inte ens när jag inte haft några jobb, intygar hon.

Däremot ifrågasatt sig själv många gånger och sökt olika utbildningar på universitetet med jämna mellanrum, typ juridik och psykologi. Men alltid tackat nej när det kommit till skarpt läge.

– Det är det här jag vill göra, hundra procent och av hela mitt hjärta. Det finns ingen plan B.

Men den ytlighet och useendefixering som yrket för med sig är tuff. Där har Maria hittat en motvikt i yoga, och är själv utbildad yogainstruktör.

– Jag kände att jag behövde kasta ner ett ankare i mig själv. I yoga hittade jag balansen. Där handlar det mer om vem du är än vad du gör.

Stödet från familjen hemma i Linköping är också viktigt.

– De har fått ta emot många telefonsamtal från en förtvivlad dotter som inte fått en efterlängtad roll. Och trots att det inte finns någon danstradition i familjen har de aldrig någonsin ifrågasatt mitt yrkesval utan alltid funnits där.

Ett plus med våren på Östgötateatern är förstås också närheten till familjen, men snart väntar nya uppdrag.

Förra hösten jobbade Maria Wulcan i Oslo med en uppsättning av Monty Pythons "Spamalot" och till hösten åker hon tillbaka till Norge för en roll i musikalen "Annie".

– Och efter det ska jag dansa på Göteborgsoperan i "Kärleksdrycken", berättar hon.

Men först ska hon unna sig ett skönt sommarlov. Dansen sliter på kroppen som behöver återhämta sig mellan varven. Trots att Maria bara är 25 år talar hon redan om att det märks att hon blivit äldre. Det är allt viktigare att värma upp och sköta om sig.

– Men jag hoppas att jag kan hålla på länge än. Det skulle vara kul att göra egna föreställningar och kanske undervisa så småningom.

Vad är det som gör dansen så ofrånkomlig för dig?

– Man kan uttrycka så otroligt mycket. Kroppen är ett underbart konstnärligt redskap. När man lyckas förmedla känslor och berättelser med dans så träffar det så djupt.