Solen på boken har blivit en symbol för ljus. Margareta skriver om de åtta åren som dottern Malin var sjuk, tiden efter att hon gått bort och hur hennes egen barndom påverkat henne som vuxen.
– Så var det inte riktigt tänkt att boken skulle se ut, men jag tror att det är en symbol. För mitt i sorgen finns det ljus, säger Margareta.
Vi träffas i Linköpings bokhandel en snöig och kall lördagsförmiddag i januari. Här håller Margareta tillsammans med dottern Matilda och sonen Martin på att duka fram snittar och dryck med bubblor. Om ett par timmar väntar boksläpp och förtattarsamtal.
– Det här är emot allting som är jag egentligen. Jag har aldrig utelämnat något om mig själv tidigare, och från början fanns det inte ens på kartan att jag skulle skriva en bok, säger Margareta.
Men nu håller hon den ändå i sin hand. Sida efter sida med det viktiga, viktiga innehållet och budskapet.
– Visst är den fin, säger hon, men det skulle egentligen ha varit en måne på framsidan.
I en lite avskild del av bokhandeln hittar vi plats för en pratstund. Margareta lutar sig tillbaka i den mörkgröna fåtöljen och återvänder i tanken till Bergslagens obygd en iskall vinternatt 2018. Hon var på väg till en skrivarkurs i Norberg, men tåg och bussar var inställda och enda alternativet var taxi.
– Jag hade en medpassagerare som skulle släppas av någonstans längs vägen. När hon klivit ur så stängde chauffören av motorn en stund och det blev alldeles, alldeles tyst.
– Vi var mitt ute i ingenstans med bara månen som sällskap. Den skimrade som av pärlemor och runt den strålade en cirkel av ljus. Den mörkblå himlen glittrade och det kändes som om jag svävade, som en liten smula i kosmos. Det var en mycket speciell upplevelse och därför hade jag tänkt mig en måne till boken.
Hon börjar berätta. Om sitt yrke som sjukgymnast och sin forskning och disputation inom smärta och smärtbehandling. Om att hon var först i Östergötland, ja en av de första i landet, att behandla patienter med akupunktur inom sjukvården, och hur hon sedan undervisade i konsten. Om nyfikenheten på att skriva och distanskursen ”Skriv ditt liv.”
Och om dagen och telefonsamtalet hon aldrig ska glömma.
– Det var i juli 2007 och vi var ute på landet. Jag, barnens pappa Leif, och vår son Martin. Vi promenerade omkring i sommarvädret och pratade om Malin som var på semester på Gotland tillsammans med goda vänner.
Leif tog upp mobilen och ringde sin dotter för att höra om allt var bra på fårfarmen där de bodde. Om de hade fått klippa får den här sommaren också.
– Jag såg direkt på Leif att något var fel. Utan ett ord räckte han över luren till mig. Malin hade fått ett epileptiskt anfall och snabbt transporterats till lasarettet i Visby. Där hade de gjort en skiktröntgen. Man misstänkte en tumör i hjärnan.
– Jag kände hur tiden stannade, men benen fortsatte att gå.
Malin hade nyligen flyttat till Göteborg tillsammans med sin bästa vän, Karin. Hon var utbildad HR-specialist och hade snabbt skaffat jobb och ett stort nätverk av nya vänner.
– Sådan var hon, säger Margareta. Glad, utåtriktad, omhändertagande och full av energi.
Ett hundratal personer samlades för att lyssna till Margareta Sandberg. Hon intervjuas av Holger Nilén, lektör i föreningen Liv i Sverige. Holger har läst manus under arbetets gång och hjälpt till att ge ut boken.
Redan i telefonsamtalet från Visby bad Malin att familjen inte skulle ömka henne.
– Det gick ganska bra till en början, men när hon blev sämre blev det allt svårare, säger Margareta.
Med hjälp av en nära vän som var läkare ordnades så att Malin fick komma till Universitetssjukhuset i Linköping istället för till Göteborg. Hon opererades och man fick bort stora delar av tumören.
– Sedan reste hon, berättar Margareta. Hon var i Brasilien, två gånger i Japan och i New York och Berlin. Trots att hon var allvarligt sjuk så var hon oerhört företagsam. På något sätt fann hon en acceptans och rättade sitt liv efter sin situation. Hon levde här och nu.
Malin skulle komma att opereras två gånger till men tumören var malign och slutade inte växa.
Under den här tiden började Margareta skriva. Tanken var inte att det skulle bli en bok, men allt eftersom blev texterna fler och längre.
– Jag satt vid datorn flera timmar om dagen. Det som kom upp i huvudet, det skrev jag ner. Orden rann ur mig.
En del som hon funderade på var hur vården bemöter anhöriga till svårt sjuka patienter.
– Jag kände mig sällan sedd. Man förväntades bearbeta allt det svåra som hände på egen hand. Men det går inte att se anhöriga som en enhetlig grupp, alla reagerar olika i mörka situationer, beroende på vad man har i ryggsäcken.
– Jag tror att bemötande av anhöriga måste betonas mer i utbildningen till vårdyrkena. Det handlar inte om stora pengar eller investeringar, bara lite medmänsklighet. Ett leende, någon som tittar en i ögonen och lägger en hand på axeln när det behövs som bäst. Det gör så stor skillnad.
I allt det svåra började Margareta fundera på hur hon själv reagerade och handlade. Och sakteliga kom hon underfund med att barndomen påverkat henne mer än hon tidigare förstått.
– Jag och min bror fick klara oss själva väldigt tidigt. Det förekom både psykiskt och fysiskt våld i hemmet och det fanns ingen att prata med eller ett tryggt knä att krypa upp i.
– Jag förstår ju nu varför jag hade så dålig beredskap när Malin blev sjuk, och varför jag har haft så svårt att prata om sjukdomen. Jag berättade aldrig för mina vänner hur illa det var, för jag visste inte att man kunde göra det. Jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv nu, längs vägen.
Allt det här skriver Margareta om i sin bok. Det var vännerna och läraren i skrivarkursen i Norberg som uppmuntrade henne.
– Det kändes väldigt märkligt när jag till slut hade ett helt manus. Vem skulle läsa? Jag kommer ju inte med några lösningar eller konkreta förslag. Istället blottar jag en förvirring och osäkerhet och visar hur ynklig man kan känna sig som anhörig.
– Men nu när jag har läst boken i sin helhet så förstår jag att den nog kan vara till stöd för andra i samma situation, och förhoppningsvis även anställda i vården.
År 2015 somnade Malin in. Ett och ett halvt år tidigare hade hon gift sig med sin stora kärlek Erik, som hon träffade 2012.
Margareta berättar:
– Ett par dagar innan hon dog sa Malin till sin lillasyster; jag har gjort allt jag velat och upplevt mer än de flesta gör under ett helt liv, men jag har gjort det på hälften så lång tid.
– Hon var alltid positiv. Och vi fick behålla henne som hon var, klar i huvudet, ända in i slutet. På det sättet försöker jag tänka att Malin ändå var lyckligt lottad.
Stolarna framför podiet där Margareta ska intervjuas av Holger Nilén börjar fyllas. Snart är drygt hundra personer på plats. Holger är lektör i föreningen Liv i Sverige som har stöttat utgivningen av boken.
Margareta svarar på frågor och läser högt, stycke efter stycke.
Det må vara att hon inte är van, att hon inte känner sig bekväm och att det fortfarande känns overkligt att hon har skrivit en bok.
Men hon förmedlar lika mycket kraft från podiet som den hon delar i sina texter.
På borden ligger högar av böcker, i väntan på signering.
Solen lyser bland träden på omslaget.
– Jag förstår ju nu att det blev rätt, det var inte meningen att det skulle vara en måne, säger Margareta. För mitt i sorg och elände finns hopp och ljus. Malin gjorde avtryck, och genom boken, och solen, lever hon kvar.