Marika Markovits med sin hund Banksy. Namnet kommer från den brittiske och hemlige gatukonstnären, vars verk Marika såg på nära håll under en resa till Jerusalem
Precis som alla biskopar har hon ett valspråk. Det lyder ”Fatta mod, ge världen liv”.
Vad menar du med det?
Biskop Marika – som hon kallas inom kyrkan – börjar med modet. Hon vill att kyrkan ska ingjuta mod i människor. Som att ha civilkurage i svåra situationer eller stå upp för människovärde och fred i offentlig debatt, trots risk för hat, förakt och hot.
Det kan också handla om de privata valen i vardagen. Att våga bryta upp från en relation, ett nedbrytande arbete eller en destruktiv livsstil. Eller att börja tala sanning i en familj, lyfta på lager av tystnad.
Mod kan också vara att visa sin sårbarhet, att göra sig mottaglig för andras kritik, fortsätter hon. Våga släppa in den. Erkänna att man gjort fel.
Marika Markovits har själv fattat mod, som hon säger, i olika sammanhang. Både som samhällsmedborgare, präst och privatperson.
– Jag har märkt vilken kraft jag fått då och hur mitt liv därmed har vidgat sig. Min Gudstro har gjort mig modig.
Numera är Marika Markovits Linköpingsbo och stolt östgöte, även om Stockholmsdialekten är djupt rotad i henne. Hon gillar både Linköping och Östergötland, turerna ute i bygden som biskop har gett henne inblick i människors vardagsliv.
– Det finns ett starkt samhällsengagemang i Östergötland. Människor tar ansvar, löser saker tillsammans. Kanske beror det på att här är mycket landsbygd och många lokalsamhällen med en gemenskap.
Oavsett förklaring så gör det henne glad. Och stärkt i hennes egen övertygelse om vikten av att människor går samman, vågar förändra, bygga upp eller protestera.
Hon lever ensam med hunden Banksy. Tillsammans med sin tidigare man har hon en 19-årig son.
– Det var meningen att han skulle flytta med mig hit till Linköping men så kom han in på en utbildning i Stockholm och bor hos sin pappa istället.
Sonen har en neuropsykiatrisk diagnos.
Hon har kämpat hårt för sin son, precis som så många andra föräldrar i liknande situation.
– Det finns en respekt och solidaritet mellan oss föräldrar, vi förstår varandra. Andra gör inte alltid det och det kan vara svårt för oss.
Kyrkan hade en avgörande betydelse för Marika Markovits redan som barn. Under sin uppväxt var Marika och hennes bror sommarbarn på en bondgård utanför Enköping. Deras föräldrar separerade när hon var sex år. Marikas mamma var periodvis psykiskt sjuk och inlagd på sjukhus.
Somrarna på gården blev en trygghet.
– Det bakades, där fanns otroligt stabila rutiner. Familjen var fåordig. Inga kramar men en stark värme. Det var natur, djur och kyrka.
Barnet Marika trivdes både i familjen och i kyrkorummet. Gudstron hade hon med sig från sin mamma och sin farmors aftonböner. I och med konfirmationen blev hon aktiv i kyrkan och mötte vuxna som pushade fram den blyga Marika.
– Jag fick vara den jag var. Blev uppmuntrad och sedd.
Där började hennes ledarbana. Under stora delar av sitt yrkesliv som präst har hon också varit chef, bland annat i 17 år på Stockholms Stadsmission. Arbetet där har gjort henne mer medveten om människors utsatthet. Hon har lärt sig mycket om hemlöshet, fattigdom och utanförskap. Samhällets insatser har blivit mer rigida, är hennes erfarenhet.
– Mycket har försämrats. Numera kan det räcka med att vara fattig pensionär för att bli hemlös. Även antalet hemlösa barnfamiljer ökar. Människor blir en bricka i en budget.
Men hon har också sett människor resa sig från utsatta lägen, till exempel att ta sig ur missbruk.
Marika Markovits under en mässa i Linköpings domkyrka.
– De har kämpat och låtit livet ta en annan vändning.
Den andra delen i biskopens valspråk handlar om att ”ge världen liv”.
– Som biskop vill jag bjuda in individer, kyrka och samhälle till att agera. Jag hoppas kunna bidra till att allmänheten ser kyrkan som en resurs för ett medmänskligt samhälle och en part i det demokratiska samhällsbygget.
Frågor som engagerar henne är bland annat klimat- och miljö, ett ökat samarbete mellan religionerna och arbetet för fred. Hon gillar inte ordet ”fredsskadad” som dykt upp i debatten den senaste tiden i samband med Sveriges Natoansökan.
– Jag tycker vi borde prata om svenskars fredsfostran istället. Vi har levt i fredlig samexistens i tvåhundra år, vi ska vara stolta över det. Redan som barn lär vi oss att lösa konflikter via samtal, inte genom att slåss eller kränka med ord. Vi har erfarenhet av att hantera olika åsikter demokratiskt i föreningar och i samhället i stort.
Hat är inte vägen till fred, poängterar biskopen.
– Det är glasklart att vi som kristna har ett uppdrag att verka för fred. Fred ger världen liv. Det gör inte krig.
Antalet medlemmar i Svenska kyrkan minskar, även om det är färre utträden nu än för några år sedan. 2022 lämnade närmare 48 000 personer kyrkan. Samtidigt valde drygt 10 400 personer att bli medlemmar, vilket är fler än tidigare år. Prognoser visar dock att andelen medlemmar kommer att sjunka till under hälften av Sveriges befolkning 2025. Det här innebär stora problem för kyrkan, eller utmaningar, som biskopen föredrar att säga.
– Men vi får inte bli missmodiga utan vara stolta över det vi har.
Hon vill därför lyfta fram den andra, mer positiva, vågskålen. Som att Svenska kyrkan fortfarande har 5,5 miljoner medlemmar. Att kyrkan är Sveriges största kulturarrangör och att 75 procent av alla svenskar har någon form av kontakt med kyrkan varje år.
– Vi möter otroligt många människor i livets olika skeenden.
Alla människor tror inte på en gud. Så var det säkert förr också, säger hon.
– Med det sagt så tror jag att det, oavsett tro eller inte, finns en mänsklig erfarenhet och en vishet som är kopplad till alla religioner och som faktiskt hjälper oss att leva våra liv. Den visheten önskar jag att fler kunde få tillgång till.
Historiskt sett har kyrkan gjort människor illa på olika sätt, framhåller hon.
– Men under de senaste decennierna har vi gjort upp med mycket, som till exempel synen på homosexuella, kvinnosyn och tidigare övergrepp mot samerna. Trots det tycks många leva kvar med en förlegad bild av kyrkan. Många tar avstånd per automatik, utan att ta reda på vad kyrkan står för och kan bidra med i en ny tid. Om kyrkan ska kännas relevant för fler krävs kloka vägval här och nu, påpekar hon.
– Det är i våra handlingar och i mötet med människor vi visar vilka vi är.