Johan Mörling och Dennis Bohm var med och arrangerade majkarnevalen 1974. "Ett av de roligaste åren i mitt liv", säger Dennis.
1974 tillbringade Dennis Bohm, Johan Mörling, Thomas Nordfeldt och Thord Hammarqvist en hel del tid tillsammans. Det var de fyra Katedraleleverna som höll i trådarna för det årets majkarneval.
– Studierna blev lidande. Men det var det helt klart värt; det var ett av de roligaste åren i mitt liv. Kommunen lånade ut en lägenhet på Hunnebergsgatan. Där planerade vi och snickrade rekvisita. Och så festade vi en hel del, berättar Dennis.
Nu har kvartetten återförenats för att fira 50-årsjubileet. De har också överlämnat en del minnessaker som föreningen Linköpings Läroverkspojkar ska förvalta – en affisch, tröjor med tryck och en större samling karnevalsprogram.
– Vi hade väl dessutom en tanke om att kunna så ett frö för att återuppväcka majkarnevalen. Men det var dumt tänkt – en sådan idé ska inte komma från 70-åriga gubbar. Den måste komma från eleverna själva, säger Dennis.
Allt började år 1860 med att ett gäng musicerande läroverksungdomar åkte på en oxdragen vagn genom Linköping. Det blev starten för både orkestern Bonnkapälle och för majkarnevalen. Karnevalståget rullade sedan varje år, förutom 1893 då den ställdes in efter en skandal där elva skolungdomar ertappats för snatteri och relegerats.
Bonnkapälle lever i högsta grad fortfarande, men karnevalen dog ut på 1990-talet. Den allra senaste (sista?) anordnades 1996.
– Majkarnevalen blev mer eller mindre utkonkurrerad av Studentorkesterfestivalen. Och det blev svårt att få gymnasieungdomar att lägga den tid som krävdes. Den sista riktigt stora karnevalen arrangerades 1987, när Linköping firade 700-årsjubileum. På 1990-talet tynade den bort, säger Hans Nilsson, bonnkapällist och professor emeritus i historia.
Thomas Nordfeldt från karnevalskommittén 1974 överlämnade bland annat en affisch till Molle Johansson i föreningen Gamla Linköping – för vidare befordran till föreningen Linköpings Läroverkspojkar.
1974 var tåget nästan en kilometer långt, med 30 flak och tre musikkårer. Runt 300 av Katedralskolans elever var på olika sätt inblandade som programförsäljare, musikanter eller utklädda på flaken. Ridande poliser höll ordning på folkmassorna.
– Jag hörde att det var 50 000 åskådare. Jag vet inte om det stämmer, men Linköpingsborna gick man ur huse när det var majkarneval, säger Johan Mörling.
Duvorna uppskattade också festligheterna, minns Johan.
– Det var ju fullt av gula ärter överallt. Det var en tradition att skjuta med ärtrör på majgubbarna.
Stora torget i Linköping under majkarnevalen 1951.
Varje flak på en majkarneval speglade en aktuell händelse. 1974 fanns det ovanligt mycket att välja på. Prinsessan Anne hade gift sig med Mark, Henry Kissinger hade fått fredspris, Roger Moore hade gjort debut som James Bond, Watergateaffären hade briserat och Norrmalmstorgsdramat var i färskt minne, liksom oljekrisen och IB-affären. I tv hade Uri Geller böjt skedar och barnprogrammet Drutten och Jena var populärt. Gunnar Sträng skar i försvarsbudgeten och en tunnel mellan Malmö och Köpenhamn diskuterades.
Programbladets annonser vittnar också om en annan tid. Här gjordes reklam för bland andra Filbytergallerians 18 butiker, Standards kläder, Motell Filbyter, Datasaab, Svarta Tjuren, Rally Hotel, Radio Rune, Restaurang Gourmet, S:t Lars Päls, MariMekko, Folkets Park Cupolen, Cooks Pizzeria och Skiv-City.
Att det var en annan tid framgår också av de strikta könsrollerna på majkarnevalen. Killarna åkte på flaken medan tjejerna fick nöja sig med att sälja program och sminka majgubbar.
– Det var liksom så det var, inget man tänkte på. Men jag tror att alla hade lika roligt, säger Dennis.
Molle Johansson från föreningen Gamla Linköping (i svart hatt) tillsammans med karnevalskommittén från 1974: Dennis Bohm, Thomas Nordfeldt, Johan Mörling och Thord Hammarqvist.