När Bokens dag-aktuella Liza Marklunds första deckare "Sprängaren" kom ut 1998 fick hon inte bara en formidabel succé. Hon startade också den kvinnliga deckarboomen i Sverige. Nu är hon tillbaka med sin nionde Annika Bengtzon-deckare.
- Jag vet inte om det här ens är en deckare, säger hon när vi talas vid på telefon. Den här blev så annorlunda.
På vilket sätt?
- Jo... nej, man måste nästan läsa den...
Boken har inte kommit ut än, släppdatum är först om någon vecka. Men förhandsinformationen talar om hur Annika Bengtzons man blir kidnappad i Afrika och om järnridån som vi i väst bygger upp mot andra världsdelar.
- Men det är ingen pamflett, säger Liza, egentligen är det inte mer budskap i den här än i de andra, Nej, det handlar om relationer, mellan människor och mellan länder och hur man kan riva ner dem.
Älskar Kenya
Liza har bott med sin familj i södra Spanien under flera år och har "tittat på järnridån på nära håll". Hon har också rest mycket i Afrika och är sen tre år delägare i en safaricamp i Kenya.
- Afrika är en otroligt underskattad kontinent, oerhört läckert, Kenya är helt underbart! Jag la handlingen där för att jag kan miljön.
- Jag skrev synopsis för tre år sen och då hade jag aldrig hört talas om kidnappningar i Kenya, men nu senaste veckorna har det kidnappats en hel rad västerlänningar från Kenya in till Somalia. Det är nästan läskigt, nästan så att jag tänker att det var det mitt fel!
Att prata med Liza är en åktur. Inget mjäk och tvekande här inte, vänligt och med klara rester av Piteåaccent svarar hon rappt och engagerat. Åsikterna nästan smattrar fram.
Våld mot kvinnor
Även hennes ständiga, stora tema, våld mot kvinnor, kommer med i boken då en serie mord begås i Stockholm.
- För mig är det obegripligt att inte alla driver det, hur man bara kan stå och se på.
Men blir det inte bättre, tycker du?
- Ja, och det är verkligen inte min förtjänst. Men lagstiftningen är bra i dag, det var framförallt Laila Freivalds som drev igenom grov kvinnofridskränkning trots att alla remissinstanser utom kvinnojourerna var emot. Men lagen tillämpas inte riktigt än i dag.
- Poliser och åklagare ser den som en politisk lag till skillnad mot alla andra lagar som är gudasända eller nåt.
Upplever du att det är så?
- Ja, oh ja, det är ett faktum, det är ingen åsikt!
"Hysteriska kärringar"
Våld mot kvinnor är ett ämne som hon började skriva om redan som ung journalistvalp hemma i Norrbotten för över 25 år sen. Hennes uppgift var att kolla åtalen på tinget i Luleå.
- Fram till 1982 var våld mot kvinnor i hemmet civilmål, det var först då det blev kriminellt. Jag visste ju inte som 22-åring hur ny lagen var. Och jag fick en chock när jag såg åtalen, jag hade ingen aning om att sådant existerade.
- Så jag samlade ihop några sådana fall och gick till en åklagare och sa "har du sett vad som händer, här i vår stad!". Och han sa "ja ja jag vet alla de här hysteriska kärringarna". Det var som en örfil, som om det var kvinnorna som var problemet
- Det här berättade jag i en intervju för några år sen och jag fick ett upprört brev från en åklagare som var i Luleå vid den tiden och han var så felciterad, så kränkt. Men det var inte var honom jag intervjuade. Ändå kände han igen sig så till den milda grad. Hur kommer det sig? Är inte det intressant?
Bråket kring "Gömda"
Liza håller ändå med om att det är stor skillnad mot i dag, då många åklagare dessutom är kvinnor. Men mest tycker hon att det handlar om utbildning av åklagare och polis.
Nästa steg, menar hon, är att ta hand om männen som slår.
- Den frågan har varit blockerad av kvinnojourerna, de har sagt att om man börjar prata om männen så handlar det bara om dem. Det finns verkligen en fara i det, men man kan inte gå runt männen, man måste behandla dem också.
Hennes allra första bok var "Gömda" som plötsligt hamnade i orkan 2008 då journalisten Monica Antonsson gav ut boken "Mia - sanningen om Gömda". "Mias" och Liza Marklunds berättelse ifrågasattes, inte minst att den marknadsfördes som "en sann historia".
Hur känner du nu när krutröken lagt sig?
- Ja du, "Mia" trädde ju fram och la ut sin file med sjukjournaler, domslut och utredningar på nätet så att alla kunde bedöma själva. Då blev det tyst. Och jag har inga problem med att säga "baserad på en sann historia". Men jag ändrade ju detaljer, personernas bakgrund och så vidare för att de inte ska kännas igen, det står ju på boken också.
- Men det landade bra.
Liza pratar snabbt, ger intryck av att alltid vilja göra nytt, lära nytt, komma vidare, inte slå sig till ro.
- Jag har ett rastlöst drag på gränsen till diagnostiserbart. Jag tycker det är tråkigt att vara lycklig (skratt).
Du kanske blir äldre sen?
- Ja, jag kanske blir det jag också - till slut!
FOTNOT: Liza Marklund är med vid två tillfällen under Bokens dag i Linköping 7-8 november. På Stora teatern måndag kl 18.30 och på bokfrukosten hos Bokmedia på S:t Larsgatan tisdag kl 9.
