Tomas "Coste" Erikssons liv har varit en berg- och dalbana. Både år präglade av tungt drogberoende och bättre perioder där musiken och bandet Lowriders haft huvudrollen. Han bor i Linköping men har växt upp i Boxholm.
Hur kommer det sig att du har fått smeknamnet Coste?
– Elvis Costello har alltid varit en favorit inom musiken. Så redan när jag växte upp i Boxholm fick jag smeknamnet Costello som snart kortades ner till Coste.
Han är för dagen hemma hos mamma Ann-Marie i Boxholm. Orten där han som ung började lyssna på punk, färga håret och byta klädstil.
Hur kom det sig att du blev punkare från första början?
– Det är egentligen mammas fel. Hon köpte en lp med The Ramones till mig och sedan var jag fast, skrattar han.
Ann-Marie intygar att hon hade ett finger med i spelet.
– Jag tyckte det var bra musik och förstod att han skulle gilla det.
Det här var runt 1977, då fanns det inte så många punkare i Sverige, men två av dem bodde i Boxholm: Coste och Peter Andersson.
– Peter kallades ju "Peter Punkare" i Boxholm, både han och jag hamnade i olika punkrockband. Jag flyttade till Linköping och 1983 startades bandet Lowriders som jag fortfarande är med i.
Lowriders var ett av de första banden som repade på Skylten i Linköping. Där delade de senare replokal med Lars Winnerbäcks band Snoddas.
– Jag tror nog att han var lite rädd för mig på den tiden, jag var ganska högljudd då, skrattar Coste.
Det ryktas om att du även är kompis med rockstjärnan Dregen, stämmer det?
– Vi har känt varandra en lång tid, innan han blev stjärna i sina band The Hellacopters och Backyard Babies. Så han är en bra vän.
Och i ert band, vilken roll har du?
– Jag är sångare och skriver texter. Det är jag och trummisen Jesper Larsson som är kvar sedan bandet startade.
Coste skriver alltid sina texter på engelska och det händer att han, på vänskaplig basis, hjälper andra band med texter till sina låtar.
– Det är inget jobb, så jag tjänar inget på det. Men jag gillar att skriva texter så kan jag hjälpa till lite så gör jag gärna det.
Skulle du tänka dig skriva låtar till svenska melodifestivalen ?
– Nej, för fan! Det räcker med att en kompis, Nicke Borg, var med.
Röstade du på honom när han tävlade?
– Nej, jag vägrar att se den där skiten! Jag håller mig till min musik!
Coste berättar att Lowriders fortfarande lockar en hel del publik, främst i Stockholm och Linköping. I början av 2024 släpper de en ny skiva och det blir ett releaseparty i Linköping.
– Skivan heter "It's nervous situation" och den kommer bara ut på vinyl som alla våra andra skivor.
Förutom musiken har Coste tillsammans med Packe Sjösten och Peter Kageland släppt bok. "Livet är en bluff" handlar om punken i Linköping 1977-1986.
– Jag är stolt över den men tjänar inga pengar där heller, det är mer en akt av kärlek från förlaget att släppa den.
I boken kan man bland annat läsa om Lowriders framfart och det framgår att det kunde gå vilt till. I ett parti av boken står det exempelvis: "Vid en av konserterna i Norrköping gjorde Coste ett stagedive men oturligt nog flyttade alla på sig".
– Jag levde faan, det var mycket droger och rock'n'roll, säger Coste som nu har varit drogfri i över tio år.
Vilken drog tog du?
– Amfetamin, som jag sprutade in. Jag kommer fortfarande ihåg när jag tog min första nål 1985.
Använde du droger även när du bodde i Boxholm?
– Jag tog amfetamin i tablettform då. Egentligen hade jag ingen anledning till att börja med droger, jag hade en bra uppväxt.
Coste missbrukade droger i 30 år och var nere på botten med sitt missbruk. När han sprutade in "smutsig" amfetamin var det nära att jordelivet tog slut. Han fick endokardit, en infektion på hjärtklaffen och blodförgiftning.
Vad var det som fick dig att sluta med drogerna till slut?
– När jag fyllde 50 år tog jag min sista nål, sedan kände jag att nu räcker det. Så jag slutade direkt och har inte tagit något sedan dess.
Trots ett bättre leverne har Coste drabbats av diabetes och han har haft två strokes. Han är glad över att strokarna inte påverkat hans förmåga att sjunga. För han tänker inte sluta med punkrocken i sin musikaliska familj Lowriders.
Så att punken är död är en klyscha alltså?
– Ja, för helvete! Vi har flera spelningar inbokade